De här senaste två dagarna har varit fyllda med smått panik och förvirring. Jag förstår inte själv de blandade känslorna av saknad, ilska och hopp. De känslor som jag vill ska ligga kvar där i mörkret och glömmas bort. Det känslor jag vill blir av med, bara glömma. Jag vet inte varför de kommer upp till ytan ibland, det går helt enkelt inte att jämföra.
Ibland känns det fruktansvärt skönt att vara ensam, ibland behöver jag bara någon att falla tillbaka på. Men jag känner mig helt apatisk och handlingsförlamad och jag vill helst bara strunta i allt.

Men som jag har sagt, jag har varit ett vi så länge, sen bara ett ingenting. Nu vill jag vara jag. Jag måste vara jag. Allt känns rätt men fel och jag orkar inte bry mig längre. Jag vill bara vara, bara leva, jag vill strunta i allt och försöka njuta. Jag åker härifrån om 43 dagar. 43 ynka dagar, utan pengar, helt själv, leaving things behind.

De här senaste månaderna har gått fruktansvärt fort. Vi är redan inne på maj månad och vårsolen kommer och går. Värmen försvinner med solen, ändå har kvällarna en perfekt temperatur för att sitta på trappan och dricka te med datorn i famnen och musiken i öronen.

Värmen i mig gör tvärtom. Att ljuset i mitt liv försvann gjorde att värmen gjorde entré på ett sätt som aldrig förr. Aldrig mer ska den värmen försvinna för kyla gör att man förlorar. Så gör även årstiderna. Kylan gör att träden förlorar sina blad och att människor förlorar sina älskade. Jag kan inte förklara vad allting handlar om, men jag antar att våren är här.

Jag blir förbannad på mig själv ibland, jag är nog lite vilsen i mig själv just nu. Men det är ingen fara, jag hittar tillbaka snart.