Jag får så mycket gjort, mest i brist på annat att göra, och av rädsla för en lugn och ensam stund. Men jag fixar så mycket, tar hand om mig själv. Fräshar upp mig, får massage, ansiktsbehandling. Tar hand om naglar, hår, ansikte, tänder, kropp och själ. Ska faktiskt till och med pallra mig iväg till UM imorgon, något som jag bara inte pallat göra. Men det känns bra, att kolla lite. Fråga frågor som jag grubblat på. Känns helt okej.
Känns bra.

Det är sorgligt alltihopa, och jag saknar stunderna. Och jag kämpar vidare, kämpar för glatta livet. Det är min tur att tro på oss nu, min tur att kämpa. I'm not giving up on you this time.

På onsdag bär det av till London, har fixat kartor, pengar, busskort, allt är klart. Det känns fortfarande jobbigt ibland, det sticker i mitt bröst när jag tänker på musikalerna. För den här chansen kommer aldrig komma igen oavsett vad som händer. Jag tänker ju inte direkt gå och se dom en tredje gång. Förra gången jag såg Fantomen på Operan grät jag av hur överväldigande det var, hur häftigt och maffigt det var. Jag ville dela med mig av den upplevelsen men den jag älskar mest i världen.
Och så sket sig allt och det suger och jag hatar det.

I hate how much i love you boy. I can't stand how much i need you.
God natt.
Och älskling, lycka till på jobbet imorgon. Det kommer gå skitbra. Don't worry. *kärlek*