Sicket humör alltså.
Datum; 2007-02-18 Tid; 19:21:42
Sicket humör det har varit på senaste. Från allas håll. Eller alla påverkas väl av varandras dåliga humör. Jag går bara omkring och är förbannad hela tiden och gör andra förbannade och på cp humör. Det kanske är bäst att inte prata med någon alls och bara låsa in sig ett tag. För det här sög ju.
En vän sa till mig att "jag vill ju att ni ska vara glada". Och joo, det vill jag med, men allt kan inte vara perfekt hela tiden och man kan inte få allt här i livet. Det finns dalar och det finns höjder och det finns stup och hårda kanter och bottnar. Man står alltid på något plan, eller helt enkelt mittemellan. Men ibland är det svårt att veta exakt var man är.
Förra veckan gick hyffsat bra. Jag försökte lära mig att acceptera att jag har förändrats och att man faktiskt kan slippa tänka så destruktivt och problematiskt. Det var svårt ett tag, men det börjar lösa sig nu. Jag har insett att jag alltid kommer ha mina små problem, och har jag inga skapar jag dom. (Jag vet att det suger men förändringen går för fort, och är för stor på en gång). Någon gång kanske jag kan bli vad folk kallar "lycklig".
("Lycklig", jag trodde aldrig på det, trodde aldrig det fanns. Jag vet inte längre, jag har börjat tvivla på den tanken. Men jag tror aldrig jag kommer släppa den helt. Den får mig att stå upprätt och klara av de flesta jobbiga situationer.)
Det är mycket tankar och jag har svårt att sortera dom, men jag bryr mig inte så mycket. Jag vet att allt inte kan vara ljust och vackert hela tiden, att allting skiftar, precis som vädret, och städerna vi bor i. Kanske kan vi finna en tröst i det man älskar mest, kanske inte. Allting beror på omständigheter, eller helt enkelt en själv. Men huvudsaken i allting är att jag lärde mig något för ett och ett halvt år sen. Och det är att hur djupt du än faller och hur hårt du än slår dig kommer du alltid att resa dig upp igen. Det finns ingen tvekan om saken. Och det kanske tar en månad, ett år, eller tio. Men det kommer att hända.
I tre ord kan jag sammanfatta allt jag lärt mig om livet; Det går vidare.
ALLA HJÄRTANS DAG.
På Alla hjärtans dag kom jag hem till Christoffer direkt från skidresan och han bjöd på thé. Och älskling hade tänt ljus och köpt rosor och skrivit ett kort och satt på musik och allt. Och så fick jag armbandet :) Allt var jättefint och jag blev jätteglad. Jätte-jätteglad blev jag. Då kände jag verkligen hur kär jag är i dig.
Tack älskling. Tack.
En vän sa till mig att "jag vill ju att ni ska vara glada". Och joo, det vill jag med, men allt kan inte vara perfekt hela tiden och man kan inte få allt här i livet. Det finns dalar och det finns höjder och det finns stup och hårda kanter och bottnar. Man står alltid på något plan, eller helt enkelt mittemellan. Men ibland är det svårt att veta exakt var man är.
Förra veckan gick hyffsat bra. Jag försökte lära mig att acceptera att jag har förändrats och att man faktiskt kan slippa tänka så destruktivt och problematiskt. Det var svårt ett tag, men det börjar lösa sig nu. Jag har insett att jag alltid kommer ha mina små problem, och har jag inga skapar jag dom. (Jag vet att det suger men förändringen går för fort, och är för stor på en gång). Någon gång kanske jag kan bli vad folk kallar "lycklig".
("Lycklig", jag trodde aldrig på det, trodde aldrig det fanns. Jag vet inte längre, jag har börjat tvivla på den tanken. Men jag tror aldrig jag kommer släppa den helt. Den får mig att stå upprätt och klara av de flesta jobbiga situationer.)
Det är mycket tankar och jag har svårt att sortera dom, men jag bryr mig inte så mycket. Jag vet att allt inte kan vara ljust och vackert hela tiden, att allting skiftar, precis som vädret, och städerna vi bor i. Kanske kan vi finna en tröst i det man älskar mest, kanske inte. Allting beror på omständigheter, eller helt enkelt en själv. Men huvudsaken i allting är att jag lärde mig något för ett och ett halvt år sen. Och det är att hur djupt du än faller och hur hårt du än slår dig kommer du alltid att resa dig upp igen. Det finns ingen tvekan om saken. Och det kanske tar en månad, ett år, eller tio. Men det kommer att hända.
I tre ord kan jag sammanfatta allt jag lärt mig om livet; Det går vidare.
ALLA HJÄRTANS DAG.
På Alla hjärtans dag kom jag hem till Christoffer direkt från skidresan och han bjöd på thé. Och älskling hade tänt ljus och köpt rosor och skrivit ett kort och satt på musik och allt. Och så fick jag armbandet :) Allt var jättefint och jag blev jätteglad. Jätte-jätteglad blev jag. Då kände jag verkligen hur kär jag är i dig.
Tack älskling. Tack.
Kommentarer