Och jag kan inte nå dig ikväll heller. Du är för långt bort. För långt bort för att jag ska kunna känna doften av dig, eller för att jag ska kunna känna tryggheten i din famn.
Ååh, tryggheten i din famn.. Den tryggheten är den bästa, den varmaste, den mest underbara på hela jorden.. Ååh, vad jag saknar din trygghet! Jag saknar hela dig..
Det du sa ikväll, fick mig att le.. Trots att jag tror att du inte ser mig så, så fick det mig att le. Och jag försöker se in i framtiden, och ber till Gud att du finns i den.. Men jag vet ju inte vad jag ska göra för att nå dig. Du är för långt borta för sånt här!
Sånt här går inte att säga, i såna här tillfällen måste jag agera. Och det går inte. Varför når jag dig inte ikväll?! Jag blir galen på mig själv, blir galen på hur jag tänker.. Det här är så förbjudet, det är vad alla säger till mig i alla fall.
Men måste det vara det? Måste det vara så jävla förbjudet, så jävla farligt? Om jag är villig att sätta allt det jag lever för på spel, för att kunna nå under din hud, hur kan det då vara fel? Om jag skulle förlora dig för det, då är du inte värd det ändå..

Nu sticker det i hjärtat, för jag kom ihåg den gången du sårade mig. Den enda gången du sårat mig. Och det gjorde så ont och jag vet hur rädd jag var för att förlora dig även fast du gjorde mig illa.. (För att jag älskar dig så mycket). Och jag vet att det blev fel en gång, och aldrig har det annars blivit fel, (förutom när du lackade förra året) men allting är liksom så himla perfekt och...
Jag hör själv att jag inte kommer någonstans med det här.. Och ändå fortsätter jag skriva.



Det finns liksom inga ord för jag trasslar in mig själv i dem.
Jag älskar dig.