Jag skulle vilja säga att allt är bra.
Men det är att ljuga,
och ljuga vill jag inte..


Idag gråter jag, för idag gör det ont.
Riktigt förbannad jävla ont.
Jag är helt förblindad.
Huvudvärk och feber har jagat mig sedan jag satte mig på bussen.
Näringsbrist och vätskebrist, och närhetsbrist…

Skulle göra allt för en kram just nu, från vem som helst.

Helgen är förstörd, livet är förstört. Dilba är halt och därmed är jag ute ur tävlingen. Är hon inte frisk till nästa lördag får jag aldrig mer rida den underbara jävla hästen. FAN! VARFÖR lär jag mig inte att ta vara på varenda jävla stund? Jag kommer gråta som en gris den där lördagen, fast det kommer jag även om hon är frisk.
Det är nu man känner det, det är nu det vaknar. Jag kommer ALDRIG mer att få sitta på NÅGON av dom där ponnyerna.. Jag kommer ALDRIG mer komma till stallet en lördagmorgon och rida henne, jag kommer ALDRIG mer anmäla mig till en tävling med henne och jag kommer ALDRIG mer vara där över huvud taget.
Fy fan vad jag gråter nu. Det är inte sant. Tolv år av mitt liv har jag gett det där stället. Tolv år av mitt liv. Tre år av dom har varit med dig Dilba.
Dilba – ord kan inte förklara hur mycket jag verkligen älskar dig. Du är mitt allt. Du kommer aldrig glömmas. Ditt glada humör, och alla rädslor jag övervunnit med dig. Jag kommer sakna alla stunder, jag kommer sakna dig! Fy fan vad jag älskar dig. Jag känner det i hela kroppen. Jag vill vara med dig för alltid, fastän jag vet att jag varken kan eller får. Snart är det över älskling, och jag gråter av bara tanken. Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, du kommer aldrig glömmas bort.


Även fast man är omringad av tusen människor är man ändå ensammast i världen. Nu känner man verkligen hur ont det gör, och hur jobbigt det är att inte få prata med någon, att inte kunna gråta hos någon, att inte ha en axel tillräckligt stabil för att luta sig mot.
Jag har underbara vänner, hälften av dom förstår inte, hälften står inte stadigt själva. What i wouldn’t give for a steady hand.