Jag vet inte varför. Så fråga inte varför det plötsligt blir så starka vindar. Fråga inte varför det blir storm och spöregn. Och fråga inte varför jag snubblar mig igenom det. För jag vet inte själv. Jag vet inte själv varför det plötsligt blir starka vindar, storm och spöregn. Jag vet inte varför vinden byter riktning så otroligt fort. Jag känner igen mig från förr, men det har aldrig varit så förut. Det är skrämmande och jaa, jag blir rädd, jag är livrädd. Men bara för att jag ska fastna i det, fastna i starka vindar, storm och plötsligt spöregn för alltid. Jag vill inte det, och jag vågar inte, så jag sitter här, och försöker tämja stormen själv. För det är nog det enda jag kan göra.


Idag ska jag sova. Och imorgon ska jag sova. Och jag ska sova så mycket så jag mår illa för det är bara när jag sover som jag inte märker den där stormen, och det är så jävla skönt att få pausa ibland. Jag hör inte vindarna, och jag hör inte stormen, jag känner inte regnet. Om jag väl lyckats somna är jag lugn, och hjärtat slår som det ska och inte sådär hetsigt som det alltid gör annars.
Saker är utom räckhåll, verkligen allting, herregud det är svårt att leva när man inte når någonting, eller inte förmår sig att göra någonting för att man inte orkar.

För när det blir starka vindar, storm och plötsligt spöregn tappar man orken och lusten till att göra något annat än sova bort känslorna.