Det är svårt att beskriva en känsla. Som när doktorn frågar hur det gör ont, jävligt svårt att svara på.
Jag tog mod till mig, för orden bara bubblade upp. Och jag menade dom verkligen. Och det var så skönt att säga det. Jag gör så mycket nuförtiden som jag blir så glad över, jag har gått så jävla mycket framåt och jag är så jävla stolt över mig själv. Jag trotsar rösterna, och lyssnar till mitt hjärta. Och ibland mitt förnuft. Men jag har lärt mig att det är bra, för då blir det ofta rätt.
Och nu är det rätt. Nej, jag har inte gått så långt än att jag fallit över kanten. Men jag är så jävla lycklig, och jag kom fram till att det är så jäkla viktigt. Det är läskigt, faktiskt skrämmande att inte ha någonting att må dåligt över, att inte ha något att gräma sig över. Jag är inte van vid sånt, men jag vänjer mig väl. Det är väl så det ska vara. :)

Känslan är så jävla fantastisk. Den går inte att beskriva, men den är fantastisk.Jag visste inte att det kunde vara såhär. Jag trodde allting var tvunget att vara komplicerat för att fungera. Att allting behövde ha hinder, för jag är så van vid att behöva kämpa för allting. Vi blir uppfostrade till att kämpa för det vi vill ha. Kan det verkligen vara så lätt? Kanske, kanske. Om det är rätt.
Du gör mig tokig, det vet du, men du förstår inte hur mycket jag uppskattar dig och det du gör för mig. Fy fan vad du är underbar.


Jag har gjort många misstag i mitt liv. Men ingenting jag ångrar, man ska aldrig ångra någonting. För utan sina misstag skulle man aldrig blivit den man är idag.
Man måste testa sig fram.
Man får många nej innan man får ett ja.
Och man måste kyssa många grodor innan man hittar sin prins.
Wow, fan så sant.