Ibland förstår jag inte hur du någonsin kunde älska mig så mycket som du gjorde. Även om jag är enormt tacksam för den tiden och ler åt minnena, så skäms jag. Skäms för hur jag betedde mig, skäms för hur jag krossade dig. Jag vet att du inte tänker på det längre, men det kommer alltid sitta kvar i mig. Precis som alla andra saker jag ångrar. Och jag vet att jag inte ska ångra sånt, för jag kan inte göra något som helst åt det, men jag skäms för mig själv. Jag ångrar alla de val jag gjort som fått mig in på dessa vägar i livet.
Nervösa sammanbrott, hispiga anfall och total meltdown i hjärnan. Och jag står helt handfallen och fattar inte ens vad som hände för fem minuter sen, för allting svartnade. Everything turned black and i was amazingly afraid. Jag ligger här och vilar på knivsudden och kan inte bestämma mig för åt vilket håll jag ska falla. Jag är totalt vilsen, för jag har tappat allt hopp för mina drömmar och allting annat. Det kanske inte är det här jag ska göra? Fan jag vet inte, och ingen annan vet åt mig heller. Jag kanske borde prata med någon..? Någon som kan sånt här...

Fattar du att jag skäms för att jag älskar dig? Fattar du att jag sitter här och gråter för att jag verkligen inte vill åka? Fattar du att jag mår så jävla dåligt just nu. Fan. Faan! Jag behöver dig. Det låter klyschigt, men jag behöver dig så mycket. Så håll om mig och säg att allt blir bra igen...


Vilsen?.. Helt förlorad...