Du kan försöka förklara dig, men jag orkar inte nu. Och faktumet att jag inte orkar nu får mig att fundera på om jag någonsin kommer göra det.
Jag kan inte tvinga dig till något du inte vill. Men det där var höjden av dumhet. Höjden av idioti. Jag fattar om du har det jobbigt men du behöver inte skita i mig för det. För det var DU som sa att jag var en av dina bästa vänner. Det var DU som sa allt det. Då fattar jag inte hur du resonerar när jag kommer till Göteborg, en gång på miljonen och du hör inte ens av dig. Och jag fattar inte hur du har tid att träffa andra människor men inte mig.
Jag fattar att du mår dåligt, tro mig jag fattar och jag ser mer än du tror jag gör. Mer än du någonsin kan föreställa dig att jag kan göra. Något jag reagerade starkt på att du tjatat om hur hjälplös du känt dig när du väl funnits där för mig, och sen när du väl får chansen att inte vara det, då tar du den inte. Förlåt mig men jag förstår inte någonting.

Jag har aldrig menat att sätta krav på dig för jag vet att det är jobbigt och jag fattar. Det enda jag ville och det enda jag begärde var att du skulle finnas där. Du hade inte behövt säga något, eller göra något, bara visa att du stod där. Eller är det för jobbigt? Kan inte hjälpa om du missuppfattat, men tydligen har folk lätt för att missuppfatta mig så det kanske är jag som måste skärpa mig, eller?
Jag struntar faktiskt i hur du ser på saken för det var den värsta timingen av alla att komma nu. Du verkar tro så himla mycket om mig och det sårar mig. Jag har aldrig tvivlat så mycket på en människa som jag börjat tvivla på dig och hade jag ens anat det här så hade jag tagit mitt eget avstånd för att inte såra mig själv, precis som jag gjorde med alex. Det kanske låter självupptaget, men jag ser hellre att jag inte blir sårad liksom.
Jag kommer nog aldrig se på dig på samma sätt som jag gjort tidigare. Och det var DU som sa att jag var en av DINA bästa vänner som kom fan inte med något annat dåligt argument.


Men nu är vi överens. Eller överens och överens det vet jag inte. Men nu slipper du mig. Nu slipper du krav och dåligt samvete. Nu slipper du 50 mil. Nu slipper du mig. Det funkar inte längre, ärligt talat, inte just nu. Jag mår piss över allting i mitt liv och du gör verkligen inte saken något bättre.
Och som jag sa till dig, det gör så ont att jag vill slita ut mitt eget hjärta att säga det; men jag tror det här är över nu.
"men då säger vi så. om du mår dåligt och jag får dåligt samvete så skiter vi i det"
Det var det värsta du kunde säga arvid. Tack för att jag betytt så mycket för dig. Tack för att jag ägnat min tid till att tycka om dig, tack för att jag varit beredd på att offra mina drömmar. Tack för allt jag gett upp för dig och tack för all tid som jag lagt ner till att bry mig om, och älska dig, och tänka på dig, och pratat om och med dig. Tack för att jag gjort allt det och tack för att du betydde så jääävla mycket för mig medan du verkligen inte verkar bry dig över huvud taget.

Jag slutar inte bry mig om dig, men jag orkar inte bry mig om ditt beteende längre. Jag går miste om mycket, men du går miste om mer.

Värre än såhär kunde det inte bli.



For what it's worth;
Du har räddat mig, du har fått mig att må bra. Och utan dig skulle jag inte levt idag. Du är värd allt som en människa kan ge (vid dom stunder du inte beter dig som en ren idiot) och jag hoppas du inser det och hittar det någon gång i livet. Det känns hemskt att säga såhär; men jag önskar dig all lycka och framgång i livet och hoppas allt löser sig till det bästa.
Och nu är det över.
Hejdå Arvid.





Tack Sofie, Madde och alla andra. Ni är så underbara så det går inte att beskriva min kärlek. Jag behöver er som mest just nu och ni ställer verkligen upp. Förlåt om det blir mycket, men jag uppskattar att ni står ut. Tack, tack till tusen.