Det kändes som om jag aldrig hade lämnat hans armar. Men ändå var lättnaden i mitt hjärta underbar när jag äntligen fick ligga i hans trygga famn igen och känna närheten till hans varma kropp och höra hans tunga andetag. Hans hjärta slår så hårt, som om det ska flyga ur kroppen, men det gör mig lugn. All sorg och alla små bekymmer är som bortblåsta. Det är bara vi. Bara han och jag och han bryr sig om mig, det gör han, och han har respekt för mig. Oavsett vad alla säger och hur mycket han driver mig till vansinne ibland. Det spelar ingen roll när han väl är där.

Hos dig är jag stark, hos dig är jag underbar. Hos dig har jag allt. Vågar jag stanna kvar?