Jag planerade att sova när en vän öppnade sitt hjärta för mig. Han tog en del av mitt hjärta när han gjorde det. Vi känner inte varandra väl, men här sitter han och är jätteledsen och visar alla sina känslor för mig. Jag kan inte bara lämna honom och gå och lägga mig. Jag är ledsen, och har fällt några tårar, men inte för hans skull, för min egen. Jag känner mig som en hemsk människa som sitter och slänger all pessimistisk dogma i hans ansikte när han är ledsen.. Men det är de fakto bara realistiskt. Ett drömscenario är vad alla målar upp, men bilden blir sällan som man tänkt sig. Min bild blev en fucked up ugly painting som jag till slut fick bränna för jag stod inte ut med resultatet. Jag vill bara inte att han ska bli besviken.

Men jag har också suttit där. Man hatar folk som säger hur det förmodligen kommer bli, vad man ska göra och vad man ska vara beredd på för allt man kan tänka på är vilken väg man ska gå. En väg som egentligen är helt orealistisk. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag vet inte..