Vilka fina vänner jag har. Verkligen. Absolut. Jag är inte ett dugg ironisk. Jag heter Nathalie, är 19, nära på 20, år gammal och bor i Los Angeles. (Fast egentligen bor jag i en håla någonstans utanför Stockholm, LA är bara tillfälligt) Tack och lov för det. Andra kanske skulle vara avundsjuka, men jag förstår egentligen inte vad det finns att vara avundsjuk på. Här är det varmt som i helvetet, det finns inte någon som ursprungligen kommer från LA och det finns inte en jävel du kan lita på, är du dum nog får du skylla dig själv.


Sådär kommer min bok börja. Fantastiskt vilken skrivartalang man får (inte) när man gråtit en timme i sträck och nu är rent utav förbannad och ännu mer ledsen. Jag vill lägga mig ner och dö. Det här stället gör mig självmordsbenägen. Inte finns det en jävel som vill lyssna heller. Jag vill åka hem nu, alternativt spärra in mig på rummet dessa tre jävla veckor och sova så jag får komma hem någon gång. Jag är så jävla trött på den här skiten nu, den här skiten kan jag leva i hemma och där är jag i alla fall van vid att hantera det, här kan jag inte göra ett skit, jag är bara lamslagen. Jag är så trött på att vara den som alltid finns till hands när andra behöver en, men att inte vara ett dugg jävla viktig. Jag är så jävla trött på att bli ignorerad gång på gång på jävla helvetes fucking gång! Fan jävla skit!

Att vara den personen gör mig ibland mer angelägen om att visa dom att jag inte är så jävla lätt att trampa på. Men det är så jävla svårt att vara stark när man står ensam mot hela jävla världen. För varenda människa tycker sådär om mig, varenda jävla människa jag träffar stoppar mig i det facket. Jag är så jävla trött på det, när ska det ta slut?

Om jag lärt mig något av den här resan, är det att det aldrig kommer ta slut. Aldrig. Så jag tycker egentligen inte att valet är så jävla svårt om man får välja mellan att leva med det hela sitt liv, eller att ta livet av sig och slippa det nu. Det har liksom gått 20 år, hur ska man orka ens ett till när varje dag är en kamp för att övertyga sig själv om att det inte är en själv det är fel på och en kamp för att leva med ett självförtroende som ligger på botten?

Så om valet är så jävla enkelt, varför tvivlar jag ens?