Det svåraste jag någonsin har behövt göra är att säga hej då till alla.. It breaks my heart.. Jag vet att jag åker hem till mina vänner hemma, mitt rum, min familj, allting.. Men jag vill inte säga hej då. Man säger alltid att man ska ses igen, men det är inte ofta det händer, och eftersom jag vet det, blir allt så mycket svårare.. Att säga hej då till Joanna var svårt, men hon tog styrka och vände och gick. Att vända om och stänga dörren till Duygus lägenhet var något av det svåraste på hela kvällen. Att säga hej då till Juan och Andrés och Marcio och Vasi, och att höra Bahas tal till mig, att få en falska vin i hej då present, det var ganska tufft det med. Rocio träffar jag imorgon, förhoppningsvis Carlos också. Jag kunde bara inte säga hej då.. Inte till Rocio.
Och Matt..... Han följde mig hem och hjälpte mig att städa undan. Sen sa jag att jag tänker inte säga hej då till honom. Jag tänker inte gråta, jag tänker inte säga hej då.. Men vi sa det ändå. Vi kramades hur länge som helst och sa tack för allting. Jag grät inte. Men när han gick iväg, stod jag i dörröppningen i flera minuter innan jag kunde förmå mig att stänga dörren. Sen bara bröt jag ihop och grät.
Och jag kan inte sluta gråta. Jag har ett jävla brev bredvid mig som jag inte ska öppna förrän på planet, öppnar jag det nu dör jag. Även fast det inte kommer bli så mycket lättare att läsa det imorgon. Jävla Matt. Jävla Los Angeles, jävla, jävla alla.

I hate goodbyes. And even if you tell me it's not goodbye, it's just 'see you later',
I know that most times, that never happen..

I love you guys. From the bottom of my heart.
Thank you.