Man vet aldrig sanningen. Och i det här fallet kan man bara tro, spekulera, analysera. It sucks, yeah it does. Anfallet har lagt sig men paniken sitter kvar. Panik! Vad händer? Det är så konstigt, jag liksom, tänker på honom hela tiden, drömmer om honom varje natt. Och varje dag. Smärtan är fan så outhärdlig att jag bara stirrar rakt ut i luften och inte ens tänker längre. Jag fattar liksom inte. Vad hände med att det var jobbigt att behöva anpassa sig efter någon? Planera? Etc, etc. Just nu känns det bättre, Sofie kom över och hanterade the breakdown, Jonna är på väg. Det är skönt att man i alla fall har bra vänner. Hur skulle jag annars stå upp?
Nej det är konstigt allt det här. Och pusselbitarna går inte riktigt ihop. Och jag är tydligen inte värd ens respekten att få veta någonting alls. Känns ännu bättre.

Jag förstår att världen föll samman när jag lämnade dig ibland. Men jag vet inte längre vad som är bra med mig. Jag är försvunnen i värsta dimman, och den är inte skapad av alkohol.

My biggest crime, is that I didn't tell you that I love you every single day.

It makes me wanna cry cause i'm losing the best friend I've ever had.

Men det får gärna regna... Och visst gör det ont, såren, huvudet, kroppen. Men ingen smärta är värre än ett brustet hjärta..