Lyssnar på; Rascal Flatts - What hurts the most

Jag har märkt att jag inte orkar förklara mig längre. Jag orkar inte säga att det är sådär, eller att det är dåligt. Jag bara slänger ur mig att det är bra. Men ibland är det bättre att ljuga och låta lögnen så småningom övertala dig att det är sant. Ångest och ursäkter kantar alla handlingar. Kantar vardagen med sin alltför välkända närvaro. Jag gör det bättre för en stund men det är ganska ångestfyllt bara att veta att det kommer tillbaka så småningom.

Jag kan liksom inte skriva. För allting går runt, runt och jag sitter här som en musikvideo till musiken som strömmar från högtalarna. London, Malmö, fjällen, USA.. Och jag har 50 kronor på kontot så jag kommer verkligen ingenstans, och det är lite svårt att planka ända till Malmö, och USA också för den delen.

Hur kan jag ställa samma fråga om och om igen? Hur kan jag aldrig få nog? Jag blir så trött på allting som snurrar runt, runt för jag orkar inte längre tänka. Men hur slutar man tänka? Hur trycker man bort känslorna och tankarna?Hur lyckades du..? Hur lyckas alla andra gå vidare? Jag vet att det kommer men, det är så jobbigt att bara gå och vänta, särskilt under dessa omständigheter.

Det som är värst är väl att jag förlorat min bästa vän. Min livskamrat såklart, men min bästa vän. Och han vill inte ens lyssna. Det gör ont. Han lyssnar inte, han är inte ledsen, jag förtjänar väl inte hans tårar men om det är någon som inte förtjänar tårar är det väl han. "Visst jag har varit en fitta men du är värd mer asså fan".. Jag har så mycket att säga, så mycket jag vill göra. Så mycket jag behöver göra men jag förmår mig inte att lyfta luren och säga de få orden, "jag kommer nu, kommer och hämtar sakerna".. Det är som att säga "jag kommer nu, jag kommer och suddar ut mig själv ur ditt liv".. Och vem fan vill suddas ut?..

Jag vill bara gråta. Men det finns inga tårar kvar för idag. Men det kommer väl snart. (tänk på sminket, tänk på sminket...) Jag skiter i sminket, det kan rinna bäst det vill jag bryr mig inte.. Jag vill inte hämnas, jag vill inte göra någonting, jag vill bara ha mitt liv tillbaka.. Och alla säger att det ligger i mina händer, men jag är fan inkapabel att reagera.

Det är svårt att få fram de rätta orden. Det gör bara ont i magen, ont i bröstet. Kramperna närmar sig och ångesten bara växer sig starkare. Hallucinationerna slutar inte, du går mot mig hela tiden. Jag ser dig. Dig, dig dig dig.. Vad kan jag säga? Det gör fortfarande så jävla ont..


Jag ligger med telefonen bredvid mig. Bara väntar.
Bara väntar på att du ska lyfta luren och slå mitt nummer, slå det på måfå, komma ihåg.
Jag kan gråta ibland, det är okej. Men smärtan och tårarna är inte det som kommer åt mig, som tar på mig hårdast. Det är att jag inte vet, att jag inte förstår. Jag känner mig som ett barn, jag förstår ingenting, och du förstår inte mig heller.
Det är jobbigt att somna, det är jobbigt att vakna. Det är jobbigt att leva. Att leva varje dag med ångesten, med vetskapen om att jag aldrig fick chansen. Känna hur du bara gav upp.
Jag känner det varje dag. Hur du gav upp på mig, och vårt liv.
Min livskamrat, min kärlek, när ska jag lära mig att leva utan dig? När ska jag förstå hur någon annan tagit min plats i ditt hjärta?
Du är med mig överallt.