Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjorde igår. Aldrig gråtit, skrikit och känt hur hjärtat gått sönder, i hela mitt liv. Och det kan jag svära på. Jag har aldrig varit så ledsen, förtvivlad, panikslagen. Jag slog sorg och panik i Sofie, som stod på trappan och grät. Jonna var här, strök mig över ryggen, kramade, för tårarna tog aldrig slut. Harald ringde, hade inga ord. Förlåt allihopa, men jag visste inte att det skulle kännas såhär, jag visste inte att man kunde vara så förkrossad. Jag visste inte att jag kunde vara så bestämd i all min panik och ångest.
Hur kan man tro att jag efter allt det här fortfarande har hopp och tro? Det är så jävla skrattretande.

Jag var hur som helst hemma hos Markus (Jesus) igår, med Sofie, Sebbe, Putte, Hampus etc. etc. (I don't remember). Försökte att inte dricka så mycket med tanke på att det kunde vara farligt, men jag var som en svamp, fast jag kände typ ingenting. Jaja, det var mysigt hur som helst. Vi hade trevligt och jag skrattade och hade inte alls ångest över huvud taget. Ville inte skrika, ville inte gråta. Slutet på kvällen var bäst, innan vi åkte, satt och skämtade, satt nära (oh my god, make me fall in love COME ON THEN!), och sen fick jag skjuts hem. Somnade med ett leende, tro det eller ej.
Och för första gången på hur länge som helst drömde jag inte om honom. Jag drömde något, men han var inte med.

Och så fort jag slog upp ögonen i morse kände jag hur trasig jag var. Jag kände smärtan, och jag kan inte riktigt beskriva den men jag har aldrig varit såhär krossad förut. Aldrig. Det är en konstig känsla för att jag aldrig känt den såhär förut. Och jag kände hur trasigt mitt hjärta var, och hur mycket det sved under ögonen, kunde knappt se. Har legat med kyla på länge under morgonen för att det skulle avta. Är svullen och rädd och panikslagen. Vet inte hur jag ska gå vidare.

Jag menar det jag säger, men jag vill också vara lycklig. Så jag antar att allting bara krockar.