Jag gråter inte lika mycket för att jag är ledsen som för maktlösheten. Jag är helt maktlös. Jag kan inte göra någonting alls, för att förändra den situationen jag sitter i. Det kan i alla fall inte bli till något bättre. Bara sämre och det orkar jag inte heller för då blir jag mer ledsen. Hur ska jag kunna lösa den här eviga ekvationen mellan hjärta och hjärna? Den tar aldrig slut och det blir värre för varje dag.
Och jag lovar alla att jag ska sluta. För jag måste bara sluta, men jag kan inte. Det är för starkt. Dragninskraften är för stark och det gör mig förtvivlad när jag inser att han, han har inga sådana känslor för mig what so ever. Det gör så himla ont och surprise! Här gråter jag igen!
Han vet hur det känns att gråta varje kväll för att jag inte ligger bredvid honom. Men nu har han glömt det, och nu är han inte ledsen längre. Istället är det jag som är ledsen för två. Ledsen för att han inte ligger bredvid mig, och ledsen för att jag inser att han förmodligen aldrig kommer göra det igen. Ledsen för allt som jag inte kan göra, allt jag inte kan säga. Ledsen för att jag saknar oss så himla mycket.

Men mest av allt är jag ledsen för att jag fortfarande tror. Och tro, det är något som vi aldrig haft gemensamt. Vi har aldrig trott samtidigt. Och när min nu växer sig starkare och starkare, så tynar din bort för att för alltid försvinna ur dig. Och det gör också ont. Fruktansvärt ont. För du höll mig alltid uppe, du lät mig aldrig falla. Och om min tro vacklade, då trodde du för båda. Nu har din tro vacklat, och försvunnit ur dig, medan jag sitter här och jag, jag tror fortfarande. Och jag tror för oss båda, fortfarande. Och det gör så fruktansvärt ont att inse att jag kan tro, jag kan tro hur mycket jag vill.
Men det kommer inte att bli vi två igen.....