Suddenly, all the pain just went away, and i could see something bright in all my darkness.
It's nothing significant, but it's there. And it's real. And it makes me feel.

Han såg på mig sådär. Med den där blicken jag inte vågar lita på längre. Men den blicken som gör mig varm inombords. Jag ville stanna i hans famn för alltid. Att jag inte kunde gjorde mig tokig.
Att inte alls vara förberedd på hur allting ska vända. Att bara stå där och inte tänka alls och inte ens kunna tänka sig att man plötsligt ska se någon man känner igen, någon som inte borde vara där för att den inte ingår i samma krets.

Ingen vet. Det är min hemlighet. Hur han såg på mig, vad han sa och hur han höll min hand. Han påminner mig om någon jag kände för länge sen. Men inte så mycket att det skulle ha någon betydelse.

Han bara såg på mig sådär.