Det är vår och varmt, och fullt med folk på stan.
Jag har köpt nya solglasögon och gömt mig i dom hela dan.
Är du kvar? Där du var? Jag har slutat gå förbi.
Det är nog bäst för båda och jag försöker låta bli.

Jag grät och vi kysstes, fast jag borde ha bett dig att gå.
Och jag ska aldrig mer säga sanningen till nån som saknar förmågan att förstå.
Det är ljust snart, jag vet. Men än så känns det kallt.
Och gissa vad du glömde, den hänger runt min hals.
Jag önskar att jag var en sån som inte tänker alls.

Som en bekant som hängt sig kvar, för att allting har gått bra.
Nu vill du vara vän med mig men, det vill inte jag.
Det är vår och varmt, när du hört vad jag har sagt.
Då är det du som går i solglasögon och saknar någon du aldrig haft.