Det är fint ute. Snön faller stilla i ett landskap som blivit ljust och dovt. Det är tyst förutom mina andetag. Kylan tränger sig in i märgen men den är fortfarande snäll mot allt förutom min näsa. Ja ibland undrar jag hur folk som aldrig sett snö överlever. Snö är ett fenomen, vackert, stillsamt och fantastiskt. Hade det inte varit så jävla kallt hade jag älskat vintern. Jag hatar kylan, halkan, slasken, gruset. Men jag älskar snön, ljuset, tystnaden.

Fy fan vad jag saknar honom. Det är så att det gör ont i mig. Jag tänker inte på honom ofta. Bläddrar oftast förbi honom i mobilen utan att lägga märke till honom. Men ibland så fastnar jag bara där. Vid hans namn. Och det hugger till i hjärtat. Han är i en annan stad, inte så långt bort, men tillräckligt långt ifrån mig. Jag har inte sett honom sen innan jag åkte till Grekland. Det är snart ett år sen. Men jag kan se hans leende och höra hans röst som om det vore igår. Vi hörs inte ofta heller, ibland undrar jag om han lever. Om han ens minns mig.

Jag minns honom. Jag minns honom från sedan jag var liten, minns hur jag hatade honom för att han retade mig, jag tyckte inte om honom alls. Men tiden gick och vi växte upp båda två, han kom mig varmt om hjärtat och alldeles för nära för att bara vara en sån jag träffar några få gånger om året. Men på något sätt bara vet jag. Jag bara vet vad jag känner för honom och vad jag alltid kommer att känna för honom. Det spelar ingen roll vem jag träffar, vem jag blir förälskar mig i eller vem jag vill spendera resten av mitt liv med. Han är min själsfrände.

Och jag saknar dig. Du bor i en annan stad nu långt bort ifrån mig. Jag undrar om du vet, eller om du tänkt på mig på samma sätt. Och jag vet att du sover just nu och det ska jag också göra snart och jag skulle vilja sova bredvid dig. Men jag kan sakna dig imorgon.