Åh nej..

Sitter och lyssnar på Melissa Horns vackra tongångar och vackra och ärliga och helt sanna texter. Vet inte var jag ska ta vägen eller vem jag ska prata med. Alla känslor vill bara ut ur min kropp. Jag har försökt förneka det. Det går inte att förneka längre. Varför har det blivit såhär? Hur hamnade jag här? Hur förändrade han mitt liv så fort? Allt jag har letat efter, här är han. Men han är inte min att behålla.

Alla mina metaforer gömmer sig i min kropp men vill inte komma ut. Jag har alltid en förmåga av att skriva saker jag inte ens själv förstår dagen efter när jag känner såhär. Det skulle behövas nu men det bara går inte. Jag kan inte koncentrera mig. Jag kan inte tänka klart.

Jag har suttit i en timme och undrat vad jag ska skriva. Vad jag vill och kan skriva. Varje ord av Melissa Horn går rakt in i mitt hjärta och jag känner alla saker på en gång. Mest är det kanske längtan. Längtan efter något som varit, längtan efter något jag vill ha, längtan efter något som borde ha sin tid nu och längtan efter något jag inte kan få.


Lät du henne komma närmre?
Var hon vackrare än mig?
Det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig.
Jag går bredvid, men halkar efter.
Jag orkar inte springa mer.
Jag försöker visa dig med blicken, men det är inte mig du ser.
Den här platsen är någon annans.
Och jag måste hitta ut.
Hur ska man älska nån som har älskat nån förut?