Varje gång jag ser honom är jag såååå nära på att fråga, men jag bangar precis innan jag knackar honom på axeln. Jävla fegis. Sen har jag ångest hela dagen för att jag inte kommer få se honom förrän imorgon. Han får mig att le, och när vår lärare berättar en historia är det ibland bara vi två som skrattar. Gosh, vad ska jag göra nu?

PS. Varifrån har ni fått att jag är brun kära vänner och familjemedlemmar?!