Lyssnar på: Too close for comfort - McFly

Jag satt och sjöng och flög in i en dagdröm. En dagdröm och en tanke som skrämmer mig. Hur skulle jag någonsin kunna ha det som förut, med allt som har hänt nu? Det gör ont att tänka på att du finns i någon annan, och även fast det aldrig har stört mig förut, stör det mig nu. Jag vet inte varför.

Idag gick jag ut med bara en kofta. Solen sken och det var över 6 plus ute. Det var så himla vackert väder, och jag hörde fåglar och natur. Kommer våren tidigt i år? I så fall blir jag lycklig, överlycklig. Våren, jag älskar våren. Jag hatar sommar, vinter och höst, men jag älskar våren.

För en gångs skull känns det som om allt kommer att bli okej, men jag måste spela rätt. Jag måste lägga korten rätt för annars förlorar jag, och jag har redan förlorat tillräckligt mycket. Men ibland kommer man till insikt med vad som är värt att andas för. Och jag vet det nu. Men jag vill inte göra några misstag, för minsta lilla kan få mig att bara falla igen, bryta ihop. Vet inte vad jag vågar och inte vågar göra. Vet inte vem jag vågar och inte vågar träffa.
Men det handlar om att njuta, "och lite njutning är väl aldrig fel". Nej det är det inte, men man vågar inte alltid. Jag vågar inte alltid. Jag är rädd för skuldkänslor och ångest. Och rädd för att bli utnyttjad, och att tappa fotfästet av helt fel anledningar.
Jag älskade, jag miste, jag försökte, jag föll, förlorade. Jag låg på marken och grät, ältade, förstörde mig själv. tills någon sa åt mig att han inte fick förstöra mig. Jag reste mig upp igen. Nu bara väntar jag på att någon eller något ska fälla krokben för mig igen. Jag är rädd för att bryta ihop, men jag ska försöka njuta så länge jag kan.

Acceptera mig. Jag har bett om ursäkt för allt jag gjort fel. Och jag ber om ursäkt för mer om du säger vad du känner. Men jag kan inte läsa någons tankar. Jag ångrar alla misstag, men det finns ingenting jag kan göra för att ta dem tillbaka. Jag accepterar misstagen, accepterar följderna och förlusterna. Det är ett sånt jävla stort steg på vägen. Nu för tiden får jag höra många idiotiska kommentarer om att man ska gå vidare, att man skulle gjort det för länge sen. Men vem är du att säga det? Det tar den tid det tar och jag hanterar det på mitt eget sätt och bara för att din kompis kom över det på en vecka, så är han inte jag. (Dessutom, hur mycket älskar man då?) Acceptera mig för att jag har det jobbigt eller håll tyst och svälj kommentarerna. Och jag kan inte ens börja tacka de som funnits där för mig och orkat lyssna och krama och torka mina tårar. De som orkat dra upp mig.

Never meant the things I said to make you cry, can i say I'm sorry?
It's hard to forget, and yes i regret all these mistakes.

Jag har tänkt så mycket på senaste. Tänkt saker som hjälpt mig. Som fått mig på rätt väg, hjälpt mig hitta balans. Jag har tagit hjälp av min vilda fantasi också, storytelling, det hjälper som fan. Tänker på hur jag skuller reagera, vad jag skulle göra, hur jag skulle känna. Och vet ni? Det känns inte bra längre, det känns bara jobbigt och ångestfyllt och så mycket att jobba med. Jag vet inte om jag orkar det.


Jag börjar tro att jag klarar mig nu.
Jag börjar tro på ödet nu.