Man blir ju rent ut sagt nästan förbannad. Vilken jävla natt det har varit. Har sovit i tjugominutersintervaller, ibland något längre, med en vibrerande mobil brevid mig.
Jag vet inte vad jag ska säga för vad jag än gör så missuppfattar du mig. Och det går för långt. Sen kommer du med ett snabbt förlåt för det och drar på en gång. Hur äkta känns det liksom?
Nää, man blir nästan förbannad, och man orkar inte vara förbannad en sån här vacker dag. Nej jag är inte förbannad, jag är irriterad och jag vill inte vara irriterad för det kliar i kroppen och jag har en fruktansvärd huvudvärk.

Men åh! Hur fan ska detta gå då? Du må tydligen inte känna mig men det gör jag. Och det är inte så lätt att ändra på sig, eller på sitt humör. Det är liksom inte bara att svänga runt. Nu krävs det något annat. Jävla, jävla skit.
Om du bara visste att det tog mig typ en vecka att släppa våra småtjaffs, och vårt lite större tjaffs i måndags, det släppte jag väl snabbare än vanligt. Hur lång tid ska det ta med detta då?

Och du, kalla mig gärna gumman vid andra tillfällen. Men vid tillfällen som såna här får du mig bara att låta underlägsen och liten. Det är jag inte och det vet du mycket väl.