En känsla av tomhet när det man trodde på helt plötsligt tar slut. När man nått slutet av vägen. När vägen delar sig och man blir tvungen att gå åt varsitt håll. Ärligt talat föredrar jag avsked där tårarna sprutar, känslorna flödar och hjärtat brister. Så är det inte den här gången.
Joo, jag har förlorat en liten del av mig, men det är förvånande, nej, rent ut sagt skrämmande, hur känslokall jag är. Hur stenhård och tom jag är. Det kanske kommer senare, för jag kanske inte helt och hållet har förstått än, men tänk om inte?
En känsla av medlidande för någon annan, en känsla av rädsla för mig själv. Är det såhär det ska vara? Det är sorgligt, att något som i början var så vackert som en sommardag kunde sluta med att göra en så besviken. Och egentligen var det väl ingens fel direkt, även om det är frestande att skylla ifrån sig på någon annan eller något annat.
Men det bara blev så och vad ska man göra? Finns inte mycket att säga, finns inte mycket att göra. Man måste inse att hur mycket man än önskade det så funkade det inte. Det blev inte den där forever love som Gary sjunger om. Jag är helt övertygad om att den dagen kommer någon gång, för de flesta, och för mig med, men inte den här gången.

Another lesson learned.