Att hjärtat krossas är inte något man kan hjälpa. Men att plåga sig själv genom att inte vara med den man vill vara med, det är bara ren dumhet. Särskilt om man har chansen att kunna vara med just den personen. Så hur dum får man bli på en skala? Joo, detta är hur dum man får bli.

Man får bli så dum att man beter sig som jag. Så dum att man gör slut på någonting, som man vet inte riktigt funkar, och sen varje kväll går tillbaka. Så dum, att man skickar oräkneliga sms varje dag, trots att det inte är meningen riktigt. Så dum, att man inte kan inse och acceptera sin situation. Man får bli så dum att man inte släpper taget. Så dum att man blir nostalgisk och längtar tillbaka. Till och med så dum, att man är villig att gå tillbaka, trots alla anledningar till att man gjorde slut från början.

Det är hur dum man får bli. Nej. Det är så dum jag är. Så på en skala från ett till tio? Hundrafemtiofem ungefär. Men vad ska jag göra då? Det finns ingen som hindrar mig eller drar mig tillbaka. Inte ens som kan ge något tips, eller ett stöttande ord. Så vad ska jag ta mig till?
Jag får väl skylla mig själv och ligga i den här fram-och-tillbaka-situationen som jag själv skapat. Även om det är orättvist mot någon annan.

Men jag vill ju. Jag vill inte vara orättvis för jag vill att det ska funka.
Men räcker viljan?