Halva tiden har gått trots att det för mig känns som tre veckor. Enligt min tidsuppfattning borde han redan vara hemma. Men ju längre tid som går desto mer accepterar jag och desto bättre mår jag. Det är skönt att bara få slappna av, slappa, och umgås med vänner. För några dagar sen orkade jag inte ens det för ingenting kunde ta mig ur det humöret.
Nu tänker jag inte på hur lång tid det går, på att det verkar som att han aldrig kommer hem. Nu tänker jag på att det faktiskt inte är lång tid kvar (trots att jag ibland vaknar och vet att det faktiskt är ungefär halva tiden kvar.) Men jag ser fram emot tisdag natt när jag återigen får ligga tätt tätt intill honom. Det känns skönt, befriande.

Igår var Jonna här ett par timmar, det var riktigt trevligt. Vi drack vin och pratade och skrattade. Och jag skrattade helhjärtat, på riktigt. Det var underbart. (Tack Jonna, du är en riktig vän).
Och vi pratade om att sova tillsammans med någon, och jag tänkte att fan heller jag vill inte sova med någon annan än honom. Han håller mig så hårt, som om någon ska komma och stjäla mig, ta mig därifrån, och han tänker inte låta det hända. Det känns tryggt, säkert, underbart. Jag är lycklig.

Snart är det tisdag och innan dess ska jag ta det lugnt. Träffa Johanna, gå på släktkalas, gå på bio med Jonna. Och på tisdag ska jag vakna upp och vara lycklig över att det bara är några timmar kvar tills jag får känna kärlek igen.

Christoffer, jag älskar dig. Fy fan vad jag älskar dig. Det betyder lika mycket varje gång jag säger det och jag kan inte sluta. Jag vill att du förstår att det jag känner för dig är starkare än några ord kan beskriva. Mitt hjärta, mitt allt. Jag vll lägga mig mot ditt bröst och höra ditt hjärta slå. Andas in dig. Jag saknar dig nu, mer än någonsin. Du är mitt allt, min pärla. Du ger mig hopp, magi, värme och trygghet. Du ger mig kärlek. Och allt det är värt mer än något annat. Jag är så kär i dig och jag slutar inte falla. Du är underbar och jag är din och jag hoppas det är vi för resten av livet.