Varje minut går ofantligt långsamt jämfört med i morse när jag hade kapplöpning mot tiden. Att tiden kunde gå så fort hade jag ingen aning om. För bara en liten stund sedan låg jag i hans armar och kysste honom. Nu är han på Arlanda och väntar i baren på att flyget ska gå. Ett snabbt avsked, ett stressat avsked, in i bilen, och sen kom tårarna. Än värre blev det när jag kom tillbaka hem till hans tomma säng. Här ligger jag, i hans hus, i hans tomma säng, blir tröstad av hans mamma och saknar honom så otroligt mycket. Jag undrar om jag är saknad alls.

Jag menar, jag vet vad han har för relation till sina vänner, och hur kul dom alltid har tillsammans. I den där dimman av skratt, fylla och chartersemester, var finns jag? Jag litar på honom, det är inte det. Men det är så orättvist för här sitter jag och saknar honom varenda sekund, och jag kanske dyker upp någon gång om dagen. Och ni kanske tänker, att amen vadå, jag var ju i Bulgarien och på Arvikafestivalen och då var det säkert tvärtom. Men nej, han fanns där. I Bulgarien tänkte jag på honom varenda sekund, saknade honom, önskade han var där. På Arvika var han på roadtrip med grabbarna så jag lär ju varit lika bortglömd där.

Okej, jag låter egoistisk, men det är jag inte. Jag bara önskar att få en tanke då och då. Jag kanske mest är avundsjuk för att jag inte har något liv och han har det. För att jag inte har några vänner och han har det. För att jag aldrig har kul längre och han alltid har kul. För att han är den enda jag har. Nej jag är inte egoistisk, jag är ensam.

För två dagar sen bröt jag ihop i den enda famn som tog emot mig. Berättade något som tyngt mig ett bra tag, något som jag aldrig riktigt kunnat sätta ord på. Och nu bara gick det. Vi pratade om USA, om månadslånga semestrar på oceanlångt avstånd. Om saknad, om vilja, om att jag inte fattar hur han bara kan åka ifrån mig, att jag aldrig skulle kunna göra det utan honom. Vi pratade om vänner, om förra sommaren, om the time of my life. Om förändringar....
'Jag har ingen kvar. Jag har bara dig.'
'Och det är därför du inte vill att jag ska åka..'
Jag nickar och tårarna börjar spruta.
'Du är ju allt jag har..'
Det stämmer, att ingenting är som förut. Folk har förändrats, jag också. Förra sommaren lekte livet, jag var om ringad av vänner jag älskade, jag njöt av livet och hade alltid roligt, alltid. Nu har allt förändrats. De som var ens nära vänner har försvunnit eller flyttat. Den som var ens bästis, (inte bästa vän, bästis), har förändrats sen en ny människa kom in i hennes liv. Och när vi ändå pratar om nya människor i ens liv kan vi ju nämna att alla vänner som träffat nya respektive har försvunnit och glidit ifrån mig. Det gör mig ledsen.
Jag har tonvis med kompisar, en telefonbok på över 200 kontakter. Men det säger ingenting, för jag har ändå inga vänner. Det är skillnad på kompisar och vänner.
Han, han är det enda jag litar på, den enda jag kan prata med, den enda jag har. Och det har blivit såhär förut. Jag blir ledsen och frustrerad när jag inser att jag inte är allt han har. Inte för att jag är egoistisk, inte för att jag vill vara den enda han har. Utan för att jag är avundsjuk på att jag inte har någon och på att jag aldrig har kul längre.

Mitt liv har förändrats och jag skulle ge upp vad som helst för att få detatt bli som förut. Som förra sommaren. Som förra året. Förra året ägde allt, och snacka om att jag längtar tillbaka. Till den jag var, dom vi var. Jag har aldrig känt mig mer ensam.

Livet är hårt, och här sitter jag i hans tomma rum och pillar på ringen på fingret. Hur kunde det sluta såhär? Jag är inte lycklig längre, det har jag inte varit på ett bra tag. Jag är fan ganska olycklig. (Fast inte med honom, utan honom skulle jag gå under totalt). Det verkar som att allt förändrades från nyår och ja, jag har funderat på att det kanske är mig det är fel på och inte alla andra. Men egentligen är det väl inte fel på någon, bara på allt runt omkring, alla omständigheter och alla kombinationer och pusselbitar som måste fungera för att man ska få en viss summa av lycka. Det har lagts till och tagits bort en del det här halvåret och på nått sätt hamnade jag här, ensam, i detta tomma rum.

Hur kommer det sig att man inte kan få allt? Vänner OCH pojkvän, eller lycka OCH kärlek, eller gemenskap och ett liv OCH mys i sängen en fredagskväll. Hur kommer det sig att man alltid får det ena eller det andra?
Jag vet faktiskt inte vad som är viktigast för mig. En enda livskamrat eller flera vänner för livet? Det handlar om att prioritera och det är svårt när man inte har ett mål eller en plan för sitt liv.

Jag antar att jag kan grubbla på det här hur länge som helst genom en dimma av tårar och sockerchock av choklad. Men sömn är nog mitt alternativ för tillfället.