Virgo 23/12: You've been very patient with someone lately, but there's only so much you can take.

Jag tänker och tänker och tänker. Jag vill inte bli inblandad i något just nu jag har för mycket. Ändå blir jag inblandad. Ändå låter jag mig bli inblandad. Helvetes kuk också.
Men jag mår bra, och jag klarar mig. The one who smiles is always the stronger. I'm ok. Trots att det inte märks. Ibland blir jag deppig och förvirrad och kan inte förstå någonting. Jag sitter fast i ett tomrum mellan om och när och hur och varför. Men då säger jag det till de som vet mest och bäst. Och jag läser min lista och det går bra. Tänker man på allt det negativa går det bra. (Hela 63 punkter kom vi upp i!) Så länge det positiva är det som gnager sig fast så är man förtvivlad, och jag ska inte neka till att jag tänker på det då och då. Men det blir mer och mer sällan för jag har så mycket annat som väger över det. Nu har det gått för långt.

Ja, nu har det gått för långt och jag orkar inte mer. Det är fan ett under att jag fortfarande står på benen. "Styrkan ligger inte i att aldrig falla, den ligger i att resa sig varje gång". Nu har jag rest mig. Jag har stoppat undan tårarna, för jag orkar inte gråta mer, det är inte värt det. Jag har spillt för många tårar redan och jag har skrapat mig själv upp från golvet och är i full gång med att sätta ihop bitarna igen.
Och än vet jag inte om jag är redo för något annat. Det känns som att vännerna är det viktigaste och mest pålitliga att ty sig till. Jag vill, men minnena är för smärtsamma och det finns än ingenting som kan ersätta allt det som var bra. Det finns bättre, och alla de negativa egenskaperna är jag glad att slippa, och någon annan kommer att vara bättre på de sakerna. Men just nu är det positiva fortfarande för färskt för att låta sig vara någon annan, det blir bara jämfört och analyserat och allt som han inte var. Och det är för jobbigt.

Jag tänker och tänker och tänker. Och jag slipper inte dessa jävla tankar. Alla misstag jag gjort som jag ångrar, ett som var det största av dom alla. Och jag saknar den tiden, den tiden i våren på gräset med Suss och Billy. Den tiden då jag hade allt i min hand men jag höll aldrig fast någonting utan lät det rinna iväg. Så jävla dum var jag då och hur annorlunda hade jag inte varit om jag tog dessa chanser?
Men det är lätt att säga nu att man ångrar gamla misstag. För egentligen ångrar jag inga alls för de misstagen är vad som har gjort mig till den jag är och de misstagen har tagit mig dit jag är idag. Och jag har lärt mig av det. Maybe our mistakes are what makes our fate. Without them, what would shape our lives? Perhaps, if we never veered off course we wouldn't fall in love, or have babies, or be who we are. After all, seasons change. So do cities. People come into your life and people go. But it's comforting to know the ones you love are always in your heart.
Jag kommer aldrig glömma

Det är så viktigt för mig, alla dessa minnen, jag har lärt mig så mycket och upplevt så mycket och jag kommer uppleva så mycket mer tack vare allt som hänt nu. Även om jag blir ledsen, frustrerad, arg och förvirrad, så är det en tröst att veta att jag kommer att gå vidare. Livet kommer att gå vidare, även om det känns helt hopplöst och har gjort det de senaste två månaderna. För jag gav mitt liv till honom så vem är jag utan? Inte fan är jag hel, för han har alltid en del av mig, oavsett vad som händer i våra liv. Och jag hoppas han minns mig.
Ibland vill man lägga sig ner och bara dö. Men då gråter man, då pratar man, då umgås man, och gör något kul. Och det är skönt att veta att folk bryr sig. Till och med mamma. Mamma började gråta när jag berättade om allt som hänt. "varför gråter jag?.. jag tycker synd om dig.." Jag förtjänar inte det här men vem fan gör det? Shit happends och folk är idioter det går inte att komma ifrån. Jag bara hoppas på bättre lycka nästa gång, även om det känns tungt att drömmarna och framtiden försvann.

Nu är jag en blank tavla. För jag hade målat upp mitt liv och mina drömmar med honom i det. Men det är bara köpa färg och börja måla igen. Jag hade alltid sett ett liv med honom framför mig. Och ibland saknar jag den bilden. Men hur skulle jag kunna leva så? Jag förbannar mig själv för att jag längtar tillbaka och ångrar mig och vill ha honom tillbaka igen. För jag vet att jag är värd så mycket bättre och jag vet att jag måste leva med någon som inte är barnslig, omogen och låter sina kompisar svara i telefonen för att han är så jävla skraj själv. Någon som faktiskt bryr sig om mig. På riktigt.
En dag ska jag hitta just det.


Punkt nummer 63; Han är inte värd det.


Hur som helst. Hemma från en danskväll och dags att sova. Imorgon har Sofie och Jonna planerat en attack, haha, det ska bli intressant. God natt.