Jag vet inte vad jag ska känna. Vad jag ska tänka. Vad jag ska göra.. Jag kan inte göra någonting och det gör mig oroligt, ledsen, galen.. Jag skulle vilja.. Så mycket.. Fan, jag kan inte ens sortera vad jag känner. Det är bara helt värdelöst allting. Jag känner mig helt värdelös.

Säg inte att du är ett svin. Ha inte dåligt samvete. Varför har du dåligt samvete om det är det här du vill? Varför är det så jobbigt? Kan du snälla, bara berätta för mig vad det är? Hur det känns? Hur du mår? Varför?
Jag önskar jag kunde göra mer, önskar jag kunde göra NÅGOT, men det går ju inte. Jag får ju inte. Du tillåter mig inte. Varför får du dåligt samvete för att jag gråter? Ha inte dåligt samvete, jag vill ju att du ska trösta mig. Den enda som kan hjälpa mig, trösta mig, i en sån här situation, det är du. Och dig får jag inte vara med, inte ens prata med. Fan, jag älskar ju dig. Du älskar väl mig? Varför blev det såhär? Vi är värda så mycket mer du och jag.

Jag önskar att jag kunde göra något åt våra problem. Men det går inte och nu verkar det vara för sent. Jag vet att vi bråkat om samma sak de senaste månaderna, och du har rätt, jag kommer aldrig kunna acceptera det. Men du kan i alla fall göra något åt saken. Jag har så mycket att säga till dig om allt det här som jag inte vill skriva här. Men jag tror och hoppas att vi kan lösa det här. Jag tror att det kan ordna sig bara du ger det en chans. Bara du ger oss en chans att prata ut om det här, en gång för alla.
Allt jag vill är att du bryr dig. Att du bjuder in mig i ditt liv och inte håller mig på utsidan. Inte håller mig i hörnet. Jag känner mig så jävla utanför och utlämnad. Känner mig så jävla oviktig för dig, och du måste ju försöka förstå hur jävla jobbigt det känns att vara oviktig för någon man älskar. Snälla förstå, låt mig få säga mitt. Jag låter dig få säga ditt. Kan vi inte bara försöka komma fram till något? Även om vi misslyckas har vi ju försökt.. Och då behöver inte du ha dåligt samvete, och jag behöver inte gå omkring och undra.
Snälla ge oss en chans. Det är väl det minsta du kan göra?

Ge oss en chans Christoffer..

Jag luktade på hans parfym när jag packade hans grejer. Och det slutade med att Sofie fick komma hit och släpa upp mig från golvet där jag legat och gråtit och skrikit ut min smärta den senaste timmen.. Nu är jag bara helt tom i huvudet, vill gråta, men kan inte. Vill skrika men det kommer inga ljud. Jag bara sitter och stirrar rakt fram istället, på ingenting. På mitt liv, som är ingenting nu.
Jag försöker vara hoppfull, men det sista unset hopp gick ur mig när jag föll ihop på golvet och inte kunde resa mig upp själv. Jag grät, skrek, slog och sparkade men jag kunde inte resa mig upp. Så ont gjorde det. Så ont gjorde det i hjärtat och ända in i själen.
Mitt huvud värker, från alla tårar förmodligen. Min bröstkorg gör ont. Jag trodde när jag låg där på golvet att så här har jag inte känt sen för två år sen när jag låg på samma golv och grät till Winnerbäck. Men det är inte sant, för jag har ALDRIG känt såhär..

Och telefonen ligger tyst och musiken strömmar ut ur högtalarna. Men jag lyssnar inte. Jag lyssnar bara efter fotsteg, och väntar på att han ska hitta mig här, väcka mig, ta mig i hans famn och säga att det bara var en mardröm.
Men jag vet att det inte är en dröm. Det här är livet, and it SUCKS. Jag hånskrattar mig själv i ansiktet och undrar hur jag kan ha varit så naiv. Man måste alltid vara beredd. Aldrig, aldrig luta sig tillbaka. Aldrig, ALDRIG lita mer på någon annan än sig själv. Även fast det var så jävla skönt.. Aldrig, aldrig.
Jag tror alltid att jag lär mig, men det gör jag inte. Jag lovar, LOVAR mig själv alla möjliga saker och jag har fan inte hållit ett enda jävla löfte. Vilken jävla idiot jag är.

The trouble with love is it can tear you up inside, it doesn't care how fast you fall. Vilken jävla underdrift, fy fan i helvete vad jävla ont det gör. Vad ont det gör att försöka förstå. Vad ont det gör att inse att man är så jävla jävla maktlös. You've got no say at all.


Jag vet hur jag kommer bli nu. Jag kommer bli deppig och tråkig och jävligt jävligt jobbig. Jag kommer bli filosofisk, skriva flera flera inlägg om dagen. Skriva dikter, skriva dagbok. Vägra prata med folk. Bli en bitch. En sorgsen, förtvivlad, döende jävla bitch. I'm so very sorry...

Stuck in a moment you can't get out of. But it's just a moment, this time will pass.

Men så är det i livet. Och jag håller hoppet uppe ända in i det sista. Nu ska alla minnen ner, bort, glömmas. Nej, inte glömmas, aldrig glömmas. Det gör för ont att glömma. Det är de man älskar som sätter spår, det är dem man kommer ihåg hela livet, även om man inte kan vara nära dem.
Det är svårt att beskriva känslan, och jag tror inte ens jag vill ge mig på att försöka, men jag kan i alla fall inte påstå att jag känner mig tom. För tom är det sista jag är. Jag har så många känslor och tankar att världen snurrar fortare för varje sekund och jag försöker bara hålla mig kvar för glatta livet.
Vi vågade hittills, frågan är om vi vågar nu, efteråt, när allt liksom är helt förändrat. Vågar ta steget ut. Ja, jag kommer i alla fall ta mig lite tid, så mycket tid som jag behöver. Och sen kära vänner, så kanske det bär av i alla fall. Om jag vågar. Fast jag minns så tydligt något han sa till mig en gång om utlandstjänst, och att man inte ska åka om både pojk- och flickvän är med på det. "för då är det stor chans att det tar slut och så blir hela utlandstjänsten som att man flyr". Jag kan inte fly, även om det känns som det enda rätta just nu. Jag har flytt från sorgen för många gånger, och om det är något jag har lärt mig så är det att den alltid, alltid, kommer ikapp mig. Var jag än befinner mig.
Where did I go wrong? I lost a friend somewhere along in this bitterness. And I would've stayed up with you all night. If i knew how to save our life.

Nu har klockorna stannat, tiden tycks stå still, och jag gråter bara jag ser ringen som ligger här på bordet framför mig. Vi var på väg någonstans, men så strejkade livet och allt tog bara stopp. Explosionen gav ärr som inte kommer försvinna, men ärren är minnen från den tid och den lycka som var.

---

Och Gud vad jag ljuger för er om jag får det att framstå som att jag mår bra. Vilken lögn. När jag tror att tårarna har tagit slut så kommer de igen. How was I so wrong, thought that i could make it on my own...
Jag har vänner att prata med, men ord och sällskap hjälper inte nu. Jag vill bara vara ifred, bara vara själv.. Vara sorgsen i min ensamhet.

Ville verkligen inte att det skulle ta slut här. Men det är väl aldrig rätt tillfälle att säga hej då.. Jag förstod väl inte allvaret i det hela förrän han sa det rakt ut.. Och det gjorde så jävla ont och jag bara stirrade på dropparna i vattenpölen i sekunder, minuter, timmar..
Jag vet inte hur han känner, och det gör mig galen. Jag sitter här och är helt förkrossad när han lika gärna kan vara klar med det nu och bara "chilla". Men jag mår åt helvete. Riktigt jävla åt helvete.

There's no way, no way i can explain this. Inte en chans att jag kan förklara hur jag känner. Hur ledsen jag är, hur jävla förbannat förkrossad jag är. Inte en chans i helvete att jag kan få någon att förstå bara genom ord. Det måste upplevas, man måste se på mig, öga mot öga. Och det är inte någon garanti för att förstå heller.
Orden är allt jag har, och det känns så hopplöst att jag aldrig får ur mig de rätta. Men så är det väl... Jag är bara så jävla ledsen.

Jag ångrar ingenting, för av misstagen lär man sig. Nu ska jag bara lära mig, en gång till, hur man reser sig upp.

Den här gången känner jag verkligen så. "Vi blev tomma ord".. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Vet inte vad jag känner, jag känner ingenting. Det känns så konstigt att säga så, så konstigt att känna så. Det har aldrig känts så förut när det har blivit såhär och tagit slut liksom. Vad blev vi av?
Det känns så konstigt. Jag vill nog inte säga farväl men just nu känner jag mig så likgiltig inför det här.
Jag vet inte längre, jag ska sova på saken, och se hur jag känner imorgon.

En känsla av ingenting, ändå av något jag känner igen. Något jag känt alla dessa år. Jag vet inte vad jag ska göra med det här längre för varje gång har vi samma bråk och vi kommer aldrig någonstans. Vi kommer aldrig ifrån det här, det löser sig aldrig. I feel like it's too late to apologize.. Eller så känner jag bara att det inte är värt det längre, we keep having the same old fight over and over again.

Du måste ju förstå hur jag känner det. För jag har sagt det igen och igen. Det räcker inte med ord längre, det måste hända något. Bevisa att jag är värd något, för just nu verkar det verkligen inte så. Just nu verkar det inte som att vi varit tillsammans i tio månader, utan snarare att detta var en flört som är skitsamma om det går åt skogen. Jag känner mig så totalt värdelös i dina ögon..

Tomhet. En känsla av ingenting. Jag ska sova på saken och se hur det känns imorgon. Maybe it's too soon to tell. Or maybe this is it...

... för jag trodde jag var viktigare för dig än så...

Hej, för er som läst Aftonbladet idag och sett att jag finns med där med min egen berättelse om ungdomsvåldet, här är min kompletta version. Den som inte är klippt och klistrad i.

För fem år sedan blev jag misshandlad på en tunnelbanestation, jag fick sparkar i magen och ansiktet men lyckades vända på mig för att de inte skulle knäcka mina revben eller förstöra mitt ansikte. Det fortsatte med sparkar i ryggen och huvudet, jag kräktes och de skrek. Sedan tog de min väska oh sprang därifrån. Vad min väninna gjorde under tiden vet jag inte, men hon sa att hon hölls tillbaka och blev nedknuffad på spåret. Jag vet inte om det var sant, hon vägrade vittna efteråt med förklaringen att en av de som misshandlat mig var hennes bästa väns kompis, att det skulle vara ett svek.

Jag anmälde händelsen efter att mina föräldrar tvingat mig. De sex personer som hoppat på mig togs in för förhör, alla erkände, men hade små, små olikheter i sina förklaringar över vad som hänt den natten. Fem av dem sa att den sjätte var den drivande kraften, det gjorde även jag. Det fanns bilder från skadorna från sjukhuset, och skoavtryck på ryggen på min jacka. Allting stämde. Men fallet lades ner, "brist på bevis" sa dem.

Mitt förtroende för det svenska rättssamhället var lågt redan innan men har sjunkit enormt sedan den händelsen. Jag begärde inte mycket, jag begärde inte ens en rättegång, bara skadestånd för vad de gjort mot mig. Jag tror det var 7000 kronor, det är ingenting. Jag mår bra idag, i alla fall psykiskt, men jag frågar mig fortfarande varför. Inte varför de gjorde så mot mig, utan varför polisen betedde sig som de gjorde. Varför var jag inte värd att lägga ner tid på? Och varför i all sin dar lades allting ner när de hade beviset, och erkännanden? När min historia passade ihop med de skyldigas historia? Varför är jag inte värd att tro på? Jag kände mig sviken och obetydlig.

Egentligen är det inte alls rättssamhället jag ska skylla på (även fast mitt förtroende är riktigt lågt för detta), utan det är de sex personer som startade allting från början. Det var så himla onödigt. Jag åkte bara rulltrappa, och plötsligt blev jag kallad jävla blondin, slampa och fjortis. Och allting slutade med misshandel. Vad var det värt egentligen? De här sex personerna, vad fick de ut av det? Det är en fråga jag ställer mig varje dag, varje gång jag läser något sånt här i tidningen. Hur vågar man ens göra något sånt här? Straffen är för veka i Sverige, man kan komma undan med vad som helst. Inte konstigt att man vågar..

Nu, fem år senare, är jag livrädd. Livrädd när jag läser tidningen, livrädd för vad som händer med vår värld. Aldrig att jag skulle våga gå emellan ett slagsmål (därmed inte sagt att jag inte skulle tillkalla hjälp). Att det här gatuvåldet aldrig tar slut. Att folk aldrig lär sig. Att de inte vet hur mycket skador de kan åstadkomma. Det är inte helt rättvist att skylla på varken skola eller föräldrar, men har de ingen koll alls på vad barnen håller på med? I skolan blir folk misshandlade dagligen pga mobbning, och när jag läste Emmas dagbok började jag gråta. "Det är inte mobbning", säger rektorn, nähä? Men vad är mobbning då? Ska någon behöva dö för att folk ska fatta? För att folk ska förstå?

Händelsen med den 16-åriga pojken Riccardo som avled efter misshandeln i fredags är tragisk. Men inte ens det är rätt ord. Det är förjävligt. Och människor skriver in i tidningarna att nu, nu kanske de där grabbarna fattar vad de håller på med och slutar slåss. Ja, det kanske de gör. Men alla andra då? De är några få på miljoner. I mitt hjärta tändes ett hopp efter helgens händelse, om att alla som läser om Riccardo och alla som hör talas om historien verkligen förstår hur illa man kan göra en människa. Det är inte kul att slåss, det är inte heller häftigt, och det kommer alla dessa ungdomar förstå när de växer upp. Fan vad de kommer ångra sig då.

Killen som blev knivmördad några timmar efter han gift sig pga en skuld på 2000 kronor. Riccardo som avled av sina skador efter misshandeln som började med att någon sa "bög". Fredrik, som blev knivmördad för sin Canada Goose-jacka. Alla dessa människor som råkat ut för vidriga saker på grund av så små bagateller, jag tänker på er, på hur onödigt det var att era liv togs ifrån er.

Till er som slåss; vad får ni ut av det? Är det svårt för er att kommunicera verbalt, eller måste varenda bagatell förstoras så? Om ni tänker efter, hur onödigt var det att du misshandlade den där killen för att han sagt att han är bättre än dig? Vad vet han och vad är det för bekräftelse du får genom att spöa honom? Är det inte bättre att lägga er tid och energi på att försöka må bra och ta tag i ert liv och er framtid? För allt ni gör nu påverkar den. Jag önskar ni kunde inse det, jag önskar.

Nathalie