Den här gången känner jag verkligen så. "Vi blev tomma ord".. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Vet inte vad jag känner, jag känner ingenting. Det känns så konstigt att säga så, så konstigt att känna så. Det har aldrig känts så förut när det har blivit såhär och tagit slut liksom. Vad blev vi av?
Det känns så konstigt. Jag vill nog inte säga farväl men just nu känner jag mig så likgiltig inför det här.
Jag vet inte längre, jag ska sova på saken, och se hur jag känner imorgon.

En känsla av ingenting, ändå av något jag känner igen. Något jag känt alla dessa år. Jag vet inte vad jag ska göra med det här längre för varje gång har vi samma bråk och vi kommer aldrig någonstans. Vi kommer aldrig ifrån det här, det löser sig aldrig. I feel like it's too late to apologize.. Eller så känner jag bara att det inte är värt det längre, we keep having the same old fight over and over again.

Du måste ju förstå hur jag känner det. För jag har sagt det igen och igen. Det räcker inte med ord längre, det måste hända något. Bevisa att jag är värd något, för just nu verkar det verkligen inte så. Just nu verkar det inte som att vi varit tillsammans i tio månader, utan snarare att detta var en flört som är skitsamma om det går åt skogen. Jag känner mig så totalt värdelös i dina ögon..

Tomhet. En känsla av ingenting. Jag ska sova på saken och se hur det känns imorgon. Maybe it's too soon to tell. Or maybe this is it...

... för jag trodde jag var viktigare för dig än så...

Halva tiden har gått trots att det för mig känns som tre veckor. Enligt min tidsuppfattning borde han redan vara hemma. Men ju längre tid som går desto mer accepterar jag och desto bättre mår jag. Det är skönt att bara få slappna av, slappa, och umgås med vänner. För några dagar sen orkade jag inte ens det för ingenting kunde ta mig ur det humöret.
Nu tänker jag inte på hur lång tid det går, på att det verkar som att han aldrig kommer hem. Nu tänker jag på att det faktiskt inte är lång tid kvar (trots att jag ibland vaknar och vet att det faktiskt är ungefär halva tiden kvar.) Men jag ser fram emot tisdag natt när jag återigen får ligga tätt tätt intill honom. Det känns skönt, befriande.

Igår var Jonna här ett par timmar, det var riktigt trevligt. Vi drack vin och pratade och skrattade. Och jag skrattade helhjärtat, på riktigt. Det var underbart. (Tack Jonna, du är en riktig vän).
Och vi pratade om att sova tillsammans med någon, och jag tänkte att fan heller jag vill inte sova med någon annan än honom. Han håller mig så hårt, som om någon ska komma och stjäla mig, ta mig därifrån, och han tänker inte låta det hända. Det känns tryggt, säkert, underbart. Jag är lycklig.

Snart är det tisdag och innan dess ska jag ta det lugnt. Träffa Johanna, gå på släktkalas, gå på bio med Jonna. Och på tisdag ska jag vakna upp och vara lycklig över att det bara är några timmar kvar tills jag får känna kärlek igen.

Christoffer, jag älskar dig. Fy fan vad jag älskar dig. Det betyder lika mycket varje gång jag säger det och jag kan inte sluta. Jag vill att du förstår att det jag känner för dig är starkare än några ord kan beskriva. Mitt hjärta, mitt allt. Jag vll lägga mig mot ditt bröst och höra ditt hjärta slå. Andas in dig. Jag saknar dig nu, mer än någonsin. Du är mitt allt, min pärla. Du ger mig hopp, magi, värme och trygghet. Du ger mig kärlek. Och allt det är värt mer än något annat. Jag är så kär i dig och jag slutar inte falla. Du är underbar och jag är din och jag hoppas det är vi för resten av livet.

Varje minut går ofantligt långsamt jämfört med i morse när jag hade kapplöpning mot tiden. Att tiden kunde gå så fort hade jag ingen aning om. För bara en liten stund sedan låg jag i hans armar och kysste honom. Nu är han på Arlanda och väntar i baren på att flyget ska gå. Ett snabbt avsked, ett stressat avsked, in i bilen, och sen kom tårarna. Än värre blev det när jag kom tillbaka hem till hans tomma säng. Här ligger jag, i hans hus, i hans tomma säng, blir tröstad av hans mamma och saknar honom så otroligt mycket. Jag undrar om jag är saknad alls.

Jag menar, jag vet vad han har för relation till sina vänner, och hur kul dom alltid har tillsammans. I den där dimman av skratt, fylla och chartersemester, var finns jag? Jag litar på honom, det är inte det. Men det är så orättvist för här sitter jag och saknar honom varenda sekund, och jag kanske dyker upp någon gång om dagen. Och ni kanske tänker, att amen vadå, jag var ju i Bulgarien och på Arvikafestivalen och då var det säkert tvärtom. Men nej, han fanns där. I Bulgarien tänkte jag på honom varenda sekund, saknade honom, önskade han var där. På Arvika var han på roadtrip med grabbarna så jag lär ju varit lika bortglömd där.

Okej, jag låter egoistisk, men det är jag inte. Jag bara önskar att få en tanke då och då. Jag kanske mest är avundsjuk för att jag inte har något liv och han har det. För att jag inte har några vänner och han har det. För att jag aldrig har kul längre och han alltid har kul. För att han är den enda jag har. Nej jag är inte egoistisk, jag är ensam.

För två dagar sen bröt jag ihop i den enda famn som tog emot mig. Berättade något som tyngt mig ett bra tag, något som jag aldrig riktigt kunnat sätta ord på. Och nu bara gick det. Vi pratade om USA, om månadslånga semestrar på oceanlångt avstånd. Om saknad, om vilja, om att jag inte fattar hur han bara kan åka ifrån mig, att jag aldrig skulle kunna göra det utan honom. Vi pratade om vänner, om förra sommaren, om the time of my life. Om förändringar....
'Jag har ingen kvar. Jag har bara dig.'
'Och det är därför du inte vill att jag ska åka..'
Jag nickar och tårarna börjar spruta.
'Du är ju allt jag har..'
Det stämmer, att ingenting är som förut. Folk har förändrats, jag också. Förra sommaren lekte livet, jag var om ringad av vänner jag älskade, jag njöt av livet och hade alltid roligt, alltid. Nu har allt förändrats. De som var ens nära vänner har försvunnit eller flyttat. Den som var ens bästis, (inte bästa vän, bästis), har förändrats sen en ny människa kom in i hennes liv. Och när vi ändå pratar om nya människor i ens liv kan vi ju nämna att alla vänner som träffat nya respektive har försvunnit och glidit ifrån mig. Det gör mig ledsen.
Jag har tonvis med kompisar, en telefonbok på över 200 kontakter. Men det säger ingenting, för jag har ändå inga vänner. Det är skillnad på kompisar och vänner.
Han, han är det enda jag litar på, den enda jag kan prata med, den enda jag har. Och det har blivit såhär förut. Jag blir ledsen och frustrerad när jag inser att jag inte är allt han har. Inte för att jag är egoistisk, inte för att jag vill vara den enda han har. Utan för att jag är avundsjuk på att jag inte har någon och på att jag aldrig har kul längre.

Mitt liv har förändrats och jag skulle ge upp vad som helst för att få detatt bli som förut. Som förra sommaren. Som förra året. Förra året ägde allt, och snacka om att jag längtar tillbaka. Till den jag var, dom vi var. Jag har aldrig känt mig mer ensam.

Livet är hårt, och här sitter jag i hans tomma rum och pillar på ringen på fingret. Hur kunde det sluta såhär? Jag är inte lycklig längre, det har jag inte varit på ett bra tag. Jag är fan ganska olycklig. (Fast inte med honom, utan honom skulle jag gå under totalt). Det verkar som att allt förändrades från nyår och ja, jag har funderat på att det kanske är mig det är fel på och inte alla andra. Men egentligen är det väl inte fel på någon, bara på allt runt omkring, alla omständigheter och alla kombinationer och pusselbitar som måste fungera för att man ska få en viss summa av lycka. Det har lagts till och tagits bort en del det här halvåret och på nått sätt hamnade jag här, ensam, i detta tomma rum.

Hur kommer det sig att man inte kan få allt? Vänner OCH pojkvän, eller lycka OCH kärlek, eller gemenskap och ett liv OCH mys i sängen en fredagskväll. Hur kommer det sig att man alltid får det ena eller det andra?
Jag vet faktiskt inte vad som är viktigast för mig. En enda livskamrat eller flera vänner för livet? Det handlar om att prioritera och det är svårt när man inte har ett mål eller en plan för sitt liv.

Jag antar att jag kan grubbla på det här hur länge som helst genom en dimma av tårar och sockerchock av choklad. Men sömn är nog mitt alternativ för tillfället.

Att hjärtat krossas är inte något man kan hjälpa. Men att plåga sig själv genom att inte vara med den man vill vara med, det är bara ren dumhet. Särskilt om man har chansen att kunna vara med just den personen. Så hur dum får man bli på en skala? Joo, detta är hur dum man får bli.

Man får bli så dum att man beter sig som jag. Så dum att man gör slut på någonting, som man vet inte riktigt funkar, och sen varje kväll går tillbaka. Så dum, att man skickar oräkneliga sms varje dag, trots att det inte är meningen riktigt. Så dum, att man inte kan inse och acceptera sin situation. Man får bli så dum att man inte släpper taget. Så dum att man blir nostalgisk och längtar tillbaka. Till och med så dum, att man är villig att gå tillbaka, trots alla anledningar till att man gjorde slut från början.

Det är hur dum man får bli. Nej. Det är så dum jag är. Så på en skala från ett till tio? Hundrafemtiofem ungefär. Men vad ska jag göra då? Det finns ingen som hindrar mig eller drar mig tillbaka. Inte ens som kan ge något tips, eller ett stöttande ord. Så vad ska jag ta mig till?
Jag får väl skylla mig själv och ligga i den här fram-och-tillbaka-situationen som jag själv skapat. Även om det är orättvist mot någon annan.

Men jag vill ju. Jag vill inte vara orättvis för jag vill att det ska funka.
Men räcker viljan?

Förblindad av ilska. Så arg så att tårarna bara sprutar. Det var såhär det inte skulle sluta!! FAN i helvete vad arg jag är. Bollen är på min planhalva men man får fan skylla sig själv om man håller på sådär. Fine, kalla mig ego, kalla mig otrevlig, vad fan finns det att älska då?? Fine, säg att vi ska försöka igen, och ta tillbaka det en timme senare. "Vi kanske inte borde prata på ett tag". Du förtjänade den där påslängda luren i örat.

Om jag trodde på Gud skulle jag be varje dag för att denna lycka varar. För den här känslan är helt oslagbar. Helt otrolig.

När jag vaknade i morse sken solen utanför fönstret, in genom springan i rullgardinen och lyste upp rummet och oss. Och jag såg på dig och kröp närmare och ville ligga där för alltid. När du kysser mig gungar världen under mina fötter och jag har aldrig varit så lycklig, bubblat så mycket, eller känt mig så glad. Allt som hänt har gjort oss starkare, och bättre tillsammans, och det känns som om vi verkligen känner varandra nu. På riktigt.
Du är den människa som vet mest om mig, kanske inte om mina behov och så, men om mig, om den jag är, den jag varit. Ingen annan vet det som du vet. Jag är trygg med dig, för du accepterade mig från första början. Från den första natten, till alla mina fel och brister. Till och med när jag berättade sanningen accepterade du mig och tog fortfarande emot mig med öppna armar. Jag förstår fortfarande inte varför, men jag bryr mig inte heller, huvudsaken är att du stannade. Stannade hos mig. (Förlåt för att jag ljög..)
När jag tänker tillbaka på allt vi klarat tillsammans, det vi tagit oss igenom och det jag klarat med hjälp av dig så blir jag så glad, och så överväldigad. Jag har svårt att fatta det. Jag trodde aldrig det skulle hända mig, att problemen skulle försvinna. Jag trodde heller aldrig jag skulle träffa dig, någon som dig. Hur kommer det sig att jag fick världens finaste pojkvän?

När du vaknar på morgonen är du vackrast i världen. Ditt spretiga hår får mig att känna mig så fri, och trots att du är trött är dina ögon så klara. Och dom ser på mig. Dom ser på mig av alla tjejer i världen, och jag känner mig hög, hög på livet, hög på kärlek, hög på frihet och lycka. Hög på dig. När du gått skriker min kropp av saknad efter dig, efter min fantastiska, helt underbara (och sexiga) pojkvän.

Älskling, du räddade mig, du räddade mig från något jag inte ens visste att jag behövde räddas från. Du visade mig hur kärlek är på riktigt. När du sagt att du älskar mig har jag förut haft svårt att tro på dig, men jag gör det nu. Jag vet inte om det var för det som hände i helgen, eller om det var för något annat, men plötsligt är allt så mycket lättare. Det är lättare att tro på dig, det är lättare att känna sig trygg, även fysiskt. Jag älskar det. Och jag älskar dig. Tvivla aldrig på att jag älskar dig.

En känsla av tomhet när det man trodde på helt plötsligt tar slut. När man nått slutet av vägen. När vägen delar sig och man blir tvungen att gå åt varsitt håll. Ärligt talat föredrar jag avsked där tårarna sprutar, känslorna flödar och hjärtat brister. Så är det inte den här gången.
Joo, jag har förlorat en liten del av mig, men det är förvånande, nej, rent ut sagt skrämmande, hur känslokall jag är. Hur stenhård och tom jag är. Det kanske kommer senare, för jag kanske inte helt och hållet har förstått än, men tänk om inte?
En känsla av medlidande för någon annan, en känsla av rädsla för mig själv. Är det såhär det ska vara? Det är sorgligt, att något som i början var så vackert som en sommardag kunde sluta med att göra en så besviken. Och egentligen var det väl ingens fel direkt, även om det är frestande att skylla ifrån sig på någon annan eller något annat.
Men det bara blev så och vad ska man göra? Finns inte mycket att säga, finns inte mycket att göra. Man måste inse att hur mycket man än önskade det så funkade det inte. Det blev inte den där forever love som Gary sjunger om. Jag är helt övertygad om att den dagen kommer någon gång, för de flesta, och för mig med, men inte den här gången.

Another lesson learned.

Jag tar lätt folk för givet.
Något jag vet är ett fel och misstag.
Men misstag gör man i livet.
Och jag kanske lär mig någon dag.
Det är svårt att ändra sig,
att ändra beteende och känslor.
Men jag är ledsen om jag sårar dig.
Jag faller om du går.

Jag vet att det är svårt att tro mig.
Men jag försöker ändå.
Vill säga att jag älskar dig.
Och det kan ingen ändra på.


Nostalgi. Det är lätt att tänka tillbaka, det är svårare att vara underbar. Jag kan inte hjälpa det, jag är sån här. Jag har ett förflutet, precis som alla andra, och jag önskar att du kan få vara min framtid. Can you handle all the baggage that I'm carrying?

Alla har det svårt ibland, och alla har bättre eller sämre dagar. Jag vet att jag har bättre eller sämre veckor, till och med månader. Kan du ta det? Det är egentligen frågan. Ingenting har med dig att göra, för allting beror på mig, mitt förflutna, mina känslor och helt enkelt den jag är. Jag har inga ursäkter, men jag kan inte ändra på mig, även om jag försöker. Jag vill vara en bra och underbar flickvän men jag klarar inte alltid det. Klarar du det?

Jag försöker, jag vill klara det. Man måste tro. Om man inte tror så kommer man ingenstans längre. Och hoppet sägs ju vara det sista som lämnar människan, så också tron. Jag vet att jag inte är den du trodde jag var, jag vet att du till och med kanske är besviken. Det är upp till dig att bestämma om du är av eller på, om du vill stanna.. Eller gå..

Jag har gjort mycket, det har hänt mycket i mitt liv. Det finns inte en chans att jag kan förklara allt för du skulle ändå inte förstå eller hänga med. Dessutom skulle jag ändå bara bli längre och längre ifrån den människa du trodde jag skulle vara, för även om du vill förstå, vill försöka, så kommer det inte bli så.

If you only knew the pain that makes me me.

Man blir ju rent ut sagt nästan förbannad. Vilken jävla natt det har varit. Har sovit i tjugominutersintervaller, ibland något längre, med en vibrerande mobil brevid mig.
Jag vet inte vad jag ska säga för vad jag än gör så missuppfattar du mig. Och det går för långt. Sen kommer du med ett snabbt förlåt för det och drar på en gång. Hur äkta känns det liksom?
Nää, man blir nästan förbannad, och man orkar inte vara förbannad en sån här vacker dag. Nej jag är inte förbannad, jag är irriterad och jag vill inte vara irriterad för det kliar i kroppen och jag har en fruktansvärd huvudvärk.

Men åh! Hur fan ska detta gå då? Du må tydligen inte känna mig men det gör jag. Och det är inte så lätt att ändra på sig, eller på sitt humör. Det är liksom inte bara att svänga runt. Nu krävs det något annat. Jävla, jävla skit.
Om du bara visste att det tog mig typ en vecka att släppa våra småtjaffs, och vårt lite större tjaffs i måndags, det släppte jag väl snabbare än vanligt. Hur lång tid ska det ta med detta då?

Och du, kalla mig gärna gumman vid andra tillfällen. Men vid tillfällen som såna här får du mig bara att låta underlägsen och liten. Det är jag inte och det vet du mycket väl.

Det har varit ganska kaotiskt sedan jag kom hem från Borlänge. Men det börjar styra upp sig nu. Om man räknar med idag har jag haft tre lektioner denna vecka, resten har varit inställda och jag är typ förbannad men vad ska jag göra. Sova? Gosh, vilken bra idé.

Idag firar jag och älskling två månader. Det är helt otroligt hur jävla fort det har gått. Det känns som om det var december igår liksom och det är redan mars och våren nalkas. Fantastiskt, då är det student och sommar snart. Weeii :)
Igår var vi i alla fall i Väsby och vi kollade på tv och myste lite. Och precis som jag sa till dig då, sådär vill jag ligga om flera år, precis sådär. I din famn och känna din kärlek. För då kände jag den.
Och alla dessa diskussioner dessa dagar, med skolarbeten och vänner hit och dit, får mig att längta så mycket. Längta så mycket efter någonting som kommer att vara så oslagbart och underbart. Kanske om några år, kanske om lite längre. Men snart, längtan växer sig starkare ju äldre jag blir.
En kärlek så stark och tålig till något som är ofattbart jobbigt men det bästa som någonsin kommer hända mig. Livet.

Det är konstigt, men jag mår typ dåligt utan dig. Fysiskt dåligt alltså. Som om jag blir snurrig och mår illa och får feber och kallsvettas och får frossningar. Det är asjobbigt. Det kanske inte är så, jag kanske bara är sjuk just nu och inte tänker på det när jag är med dig. Men, men, vad ska man göra. Du får mig att må bra i alla fall. :)

Helgen har varit bra, underbar. Har varit med älskling hela helgen, som vanligt! Det som är så bra är att vi har tid för både oss och vännerna. I alla fall. Lördagen var underbar, helt underbar! Vi vaknade väl runt kvart i tio och låg i sängen ända till klockan sex. Jättemysigt! Och jag fick sånt lyckorus i hela kroppen, var så glad. Älskling, vad gör du med mig? :)
Vi sover med varandra nästa varje kväll och vi har fan gjort det sen vi blev tillsammans. Det är alldeles underbart, men det kommer bli jobbigt att behöva klara sig utan dig sen, när du är på Utö och jag i Borlänge och så. Men vi klarar oss nog. Jag är så lycklig som har dig, jag skulle aldrig mått så bra som jag gör nu utan dig. Du är mitt allt. Verkligen.
Poängen med allt och det jag ville komma fram till var att jag verkligen uppskattar att du tar dig så mycket tid till mig. Jag uppskattar att du bryr dig om mig, att du finns här för mig, att du värmer mig, och håller om mig, och kysser mig, och älskar mig. Tack. Jag är världens lyckligaste som har dig.

Ibland får jag såna där lyckorus och inser hur mycket du betyder för mig. Inser att jag kan släppa paranojan för att det är bara obefogade tankar ifrån ingenstans. Jag litar på dig, jag har ingen anledning till att inte göra det. Och du är det bästa som hänt mig. "Vi klarar allt, det finns anledningar till att vi är tillsammans". Så är det, och det känns som om vi klarat ganska mycket du och jag, på ganska kort tid ändå. Och jag ser fram emot tiden vi har framför oss.
'Jag har vandrat som en vilsen stenstaty. Jag har vart på rymmen utan någonstans att fly. Det här är slutet på resan och början på en ny. Med dig, med dig, med dig.'