I miss you, I've missed you for a while
Matt ringde. Matt ringde! Matt ringde!!!! MATT RINGDE!!! Jag kan inte fatta det. Så fort jag hörde "is this Nathalie?" började jag nästa gråta. Samtalet varade bara några minuter men det var underbart att höra hans röst igen efter mer än ett år. Gud så jag saknar honom.
Nu blev jag både glad och ledsen, vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag skulle så gärna vilja se honom och prata med honom i evigheter om livet och musik och allt. Jag vet inte om jag någonsin kommer få den möjligheten igen. När det skiljer ett halvt jordklot mellan två människor, räcker kärleken till? Når hans styrka mig och når min vilja honom? Det finns rum för så mycket tomhet och ensamhet, hur ska jag lyckas fylla upp hålet av alla de mil som finns mellan oss?
I love you Matt, I always will!
I believe in memories,
they look so pretty when I sleep.
But there is not enough time,
there is no song I could sing
and there is no combination of words I could say
But I will still tell you one thing;
It's always better when we're together.
And then I go and spoil it all
Jag känner mig så löjlig som sitter här och saknar. Och imorgon bitti får jag inte kliva upp klockan sju, ta bussen in till stan, gå till klubben igen och vila i hans famn.
Det suger.
They can never have yesterday
Det känns som igår. Jag känner hans närvaro som om det var ett år sen och han ligger precis bredvid mig och andas i min nacke. Det är läskigt, men jag är aldrig rädd. Bara trygg. Han lämnade sina brännmärken i min rygg och nu finns han kvar i de mjuka, vackra ärren. Han finns med mig överallt. Den man verkligen älskar glömmer man aldrig.
It's impossible for me not to care
Just know that I still care, and that's enough for me.
Vår?
Lyssnar på: Too close for comfort - McFly
Jag satt och sjöng och flög in i en dagdröm. En dagdröm och en tanke som skrämmer mig. Hur skulle jag någonsin kunna ha det som förut, med allt som har hänt nu? Det gör ont att tänka på att du finns i någon annan, och även fast det aldrig har stört mig förut, stör det mig nu. Jag vet inte varför.
Idag gick jag ut med bara en kofta. Solen sken och det var över 6 plus ute. Det var så himla vackert väder, och jag hörde fåglar och natur. Kommer våren tidigt i år? I så fall blir jag lycklig, överlycklig. Våren, jag älskar våren. Jag hatar sommar, vinter och höst, men jag älskar våren.
För en gångs skull känns det som om allt kommer att bli okej, men jag måste spela rätt. Jag måste lägga korten rätt för annars förlorar jag, och jag har redan förlorat tillräckligt mycket. Men ibland kommer man till insikt med vad som är värt att andas för. Och jag vet det nu. Men jag vill inte göra några misstag, för minsta lilla kan få mig att bara falla igen, bryta ihop. Vet inte vad jag vågar och inte vågar göra. Vet inte vem jag vågar och inte vågar träffa.
Men det handlar om att njuta, "och lite njutning är väl aldrig fel". Nej det är det inte, men man vågar inte alltid. Jag vågar inte alltid. Jag är rädd för skuldkänslor och ångest. Och rädd för att bli utnyttjad, och att tappa fotfästet av helt fel anledningar.
Jag älskade, jag miste, jag försökte, jag föll, förlorade. Jag låg på marken och grät, ältade, förstörde mig själv. tills någon sa åt mig att han inte fick förstöra mig. Jag reste mig upp igen. Nu bara väntar jag på att någon eller något ska fälla krokben för mig igen. Jag är rädd för att bryta ihop, men jag ska försöka njuta så länge jag kan.
Acceptera mig. Jag har bett om ursäkt för allt jag gjort fel. Och jag ber om ursäkt för mer om du säger vad du känner. Men jag kan inte läsa någons tankar. Jag ångrar alla misstag, men det finns ingenting jag kan göra för att ta dem tillbaka. Jag accepterar misstagen, accepterar följderna och förlusterna. Det är ett sånt jävla stort steg på vägen. Nu för tiden får jag höra många idiotiska kommentarer om att man ska gå vidare, att man skulle gjort det för länge sen. Men vem är du att säga det? Det tar den tid det tar och jag hanterar det på mitt eget sätt och bara för att din kompis kom över det på en vecka, så är han inte jag. (Dessutom, hur mycket älskar man då?) Acceptera mig för att jag har det jobbigt eller håll tyst och svälj kommentarerna. Och jag kan inte ens börja tacka de som funnits där för mig och orkat lyssna och krama och torka mina tårar. De som orkat dra upp mig.
Never meant the things I said to make you cry, can i say I'm sorry?
It's hard to forget, and yes i regret all these mistakes.
Jag har tänkt så mycket på senaste. Tänkt saker som hjälpt mig. Som fått mig på rätt väg, hjälpt mig hitta balans. Jag har tagit hjälp av min vilda fantasi också, storytelling, det hjälper som fan. Tänker på hur jag skuller reagera, vad jag skulle göra, hur jag skulle känna. Och vet ni? Det känns inte bra längre, det känns bara jobbigt och ångestfyllt och så mycket att jobba med. Jag vet inte om jag orkar det.
Jag börjar tro att jag klarar mig nu.
Jag börjar tro på ödet nu.
Minne
Samtal en mysig kväll hos (dåvarande) pojkvännen:
- Jag kommer aldrig bli en moster eller faster.
- Nej, men en mamma.
Så mycket värme och kärlek och längtan gick igenom min kropp den stunden.
Carrie:
- And there you have it.
- Yeah.
Questions
Har kommit hem precis, har varit i Sofies skola och sen gått med dom till Station och nu ska vi typ ut eller nått. Får se vad som händer, alkohol är inblandat hur som helst.
Jag vet inte riktigt vad jag håller på med, försöker på något sätt trösta mig själv, och glömma en smula, men jag fattar ju inte att jag bara springer ifrån sorgen ännu mer. Jag vet ju att den bara kommer ikapp mig, ändå springer jag som en jävla dåre. Och sekunden jag sätter mig ner tar den tag i mig, skakar om mig, och skriker "GRÅT DÅ GRÅT NU!!!" och tar ett hårt tag kring mitt hjärta som en bestraffning för att jag försökte rymma från smärtan.
Jaa, så ikväll ska jag fortsätta springa. Men det är väl lika bra, att springa tills man inte orkar längre och inser att livet var så mycket bättre och lättare förut. Springa, tills man inser att det finns inget annat man vill leva för än just det där. Springa, tills man inser att man inte vill vara med någon annan.
Så jag fortsätter väl springa.
Jag vet inte vad du gör. Men jag ser det framför mig och det gör så jävla jävla ont så jag måste springa ännu fortare. Och jag springer, jag springer till Värmdö och Jakobsberg och Gudö och till stan och överallt. För jag kan inte låta den smärtan komma åt mig därför måste jag bedöva den smärtan genom att göra samma sak som du gör i mitt huvud. Det är så jävla dumt, jag vet, men jag måste. Jag vet att du inte är ett svin, eller, jag trodde i alla fall jag visste det för nu känns det som att jag inte riktigt kan veta längre, eftersom jag inte tror att du är ärlig med mig.
Fuck, fuck, fuck vad ont det gör. Och jag vill gråta men jag kan inte, får inte. Det är ett jävla projekt att hålla tårarna tillbaka. Men jag måste, för jag har lovat att göra det. Jag har lovat att inte gråta, lovat att inte prata, lovat att lämna ifred. Lovat att försöka gå vidare. Det är mycket löften, mest i mitt huvud. Jag lovar, jag gör mitt bästa.
But I'm just so sorry it took so long för me to believe.
Jag inser att du, ni alla, förmodligen ifrågasätter mitt hjärta. Men det gör inte jag.
Jag tänker.
Jag tänker och tänker och tänker. Jag vill inte bli inblandad i något just nu jag har för mycket. Ändå blir jag inblandad. Ändå låter jag mig bli inblandad. Helvetes kuk också.
Men jag mår bra, och jag klarar mig. The one who smiles is always the stronger. I'm ok. Trots att det inte märks. Ibland blir jag deppig och förvirrad och kan inte förstå någonting. Jag sitter fast i ett tomrum mellan om och när och hur och varför. Men då säger jag det till de som vet mest och bäst. Och jag läser min lista och det går bra. Tänker man på allt det negativa går det bra. (Hela 63 punkter kom vi upp i!) Så länge det positiva är det som gnager sig fast så är man förtvivlad, och jag ska inte neka till att jag tänker på det då och då. Men det blir mer och mer sällan för jag har så mycket annat som väger över det. Nu har det gått för långt.
Ja, nu har det gått för långt och jag orkar inte mer. Det är fan ett under att jag fortfarande står på benen. "Styrkan ligger inte i att aldrig falla, den ligger i att resa sig varje gång". Nu har jag rest mig. Jag har stoppat undan tårarna, för jag orkar inte gråta mer, det är inte värt det. Jag har spillt för många tårar redan och jag har skrapat mig själv upp från golvet och är i full gång med att sätta ihop bitarna igen.
Och än vet jag inte om jag är redo för något annat. Det känns som att vännerna är det viktigaste och mest pålitliga att ty sig till. Jag vill, men minnena är för smärtsamma och det finns än ingenting som kan ersätta allt det som var bra. Det finns bättre, och alla de negativa egenskaperna är jag glad att slippa, och någon annan kommer att vara bättre på de sakerna. Men just nu är det positiva fortfarande för färskt för att låta sig vara någon annan, det blir bara jämfört och analyserat och allt som han inte var. Och det är för jobbigt.
Jag tänker och tänker och tänker. Och jag slipper inte dessa jävla tankar. Alla misstag jag gjort som jag ångrar, ett som var det största av dom alla. Och jag saknar den tiden, den tiden i våren på gräset med Suss och Billy. Den tiden då jag hade allt i min hand men jag höll aldrig fast någonting utan lät det rinna iväg. Så jävla dum var jag då och hur annorlunda hade jag inte varit om jag tog dessa chanser?
Men det är lätt att säga nu att man ångrar gamla misstag. För egentligen ångrar jag inga alls för de misstagen är vad som har gjort mig till den jag är och de misstagen har tagit mig dit jag är idag. Och jag har lärt mig av det. Maybe our mistakes are what makes our fate. Without them, what would shape our lives? Perhaps, if we never veered off course we wouldn't fall in love, or have babies, or be who we are. After all, seasons change. So do cities. People come into your life and people go. But it's comforting to know the ones you love are always in your heart.
Jag kommer aldrig glömma
Det är så viktigt för mig, alla dessa minnen, jag har lärt mig så mycket och upplevt så mycket och jag kommer uppleva så mycket mer tack vare allt som hänt nu. Även om jag blir ledsen, frustrerad, arg och förvirrad, så är det en tröst att veta att jag kommer att gå vidare. Livet kommer att gå vidare, även om det känns helt hopplöst och har gjort det de senaste två månaderna. För jag gav mitt liv till honom så vem är jag utan? Inte fan är jag hel, för han har alltid en del av mig, oavsett vad som händer i våra liv. Och jag hoppas han minns mig.
Ibland vill man lägga sig ner och bara dö. Men då gråter man, då pratar man, då umgås man, och gör något kul. Och det är skönt att veta att folk bryr sig. Till och med mamma. Mamma började gråta när jag berättade om allt som hänt. "varför gråter jag?.. jag tycker synd om dig.." Jag förtjänar inte det här men vem fan gör det? Shit happends och folk är idioter det går inte att komma ifrån. Jag bara hoppas på bättre lycka nästa gång, även om det känns tungt att drömmarna och framtiden försvann.
Nu är jag en blank tavla. För jag hade målat upp mitt liv och mina drömmar med honom i det. Men det är bara köpa färg och börja måla igen. Jag hade alltid sett ett liv med honom framför mig. Och ibland saknar jag den bilden. Men hur skulle jag kunna leva så? Jag förbannar mig själv för att jag längtar tillbaka och ångrar mig och vill ha honom tillbaka igen. För jag vet att jag är värd så mycket bättre och jag vet att jag måste leva med någon som inte är barnslig, omogen och låter sina kompisar svara i telefonen för att han är så jävla skraj själv. Någon som faktiskt bryr sig om mig. På riktigt.
En dag ska jag hitta just det.
Punkt nummer 63; Han är inte värd det.
Hur som helst. Hemma från en danskväll och dags att sova. Imorgon har Sofie och Jonna planerat en attack, haha, det ska bli intressant. God natt.