Jag som alltid varit bra med ord, kan inte sätta ord på det jag känner. Ingen vet och ingen kommer heller få veta om de tankar som snurrar i mitt huvud och de känslor som rubbar min existens.

My smile was taken long ago.
My hope was banished long ago.
My love was punished long ago.

Men jag är fortfarande kvar och jag har hittat nyckeln som låser upp den dörr jag kämpat för att hålla stängd. Allt jag vill är väl, men jag vet att jag fortfarande snurrar i tankar som borde släppt mig för länge sen, och jag vet att samma tankar aldrig slutat snurra inom mig. Jag tror och hoppas alltid för mycket. Men utan mitt hopp är jag ingenting.

If you don’t love me, pretend a few more hours.
I can’t let you be.
And heaven doesn’t seem far away anymore.

Tack Gud. Vilken lättnad jag kände, även om jag nu kan känna, vad fan har jag gett mig in på? Är det en lögn? Det enda jag vet att denna människa är den enda som inte dömer mig just nu. Står på neutral mark, tycker inte jag är löjlig, tycker ingenting. Figures, att den enda som bryr sig just nu är den person jag aldrig trodde skulle bry sig igen.

Ska jag vara ärlig kan jag ibland önska att jag får sparken så jag får åka hem... Kan inte för mitt liv förstå hur jag ska klara av sex månader av det här. Sex dagar räcker gott och väl...

Ikväll har det varit avskedsfest. Och det har gått bra. Det har varit umgänge i goda vänners sällskap och det har varit alkohol. Lite för mycket för vissa till och med. En efter en droppade dom av, och jag kunde fortfarande inte fatta. Jag kan fortfarande inte fatta. Men när Hilda och Sara började med sina vackra, jävla, ord då var det ingen idé att försöka hålla tillbaka. Och sen när alla då droppat av så bara satte jag mig på hallgolvet och grät. Hur ska jag kunna sova? Hur ska ajg kunna sova när jag inte fattar att jag inte kommer träffa dom varje helg, varje dag? Hur ska jag kunna sova när jag får sms som säger "Vi älskar dig!"? Jag kan bara gråta. Det gör inget, I will be fine. Jag kommer ha jättekul och jag kommer få uppleva så mycket. Men det är svårt att acceptera att de jag älskar inte finns där att uppleva det med mig precis vid min sida, precis som det ska vara.

Mitt liv har förändrats något så otroligt de senaste månaderna och jag kan inte fatta att jag kommit ända hit, att jag står på den punkt jag står idag. Jag tog mig genom helvetets brinnande käftar och här på andra sidan väntar varma och kärleksfulla människor med öppna armar och välkomnar mig in i friheten. För aldrig har jag känt mig så fri. Men det finns alltid ett pris att betala när man ska ut i världen; att man lämnar de man älskar bakom sig.

Men sanningen står fast. Allt finns kvar när jag kommer hem. Det är sant. Men aldrig gör jag om misstaget att leva på en annan plats och längta hem och inte uppskatta det för vad det är. Jag vet att de jag älskar finns här när jag kommer hem. De må ha förändrats, så också jag. Men de som finns här längst in, de finns alltid kvar.

Gävle ägde allt. Men jag ska aldrig head-banga igen. Min nacke är helt förstörd idag. Men det gör inget, jag är så stressad att jag inte har tid att känna efter. Bilder får komma när jag har tid. Kanske mellan festerna? Anyways. Dags att gå, nu kommer första gästerna!

Sjukt taggad för roadtrip till Gävle idag. Sjukt taggad för Dead by April konserten! GAAH! Jag har just gjort klart efterätterna till imorgon, jättefina är dom, min specialitet om man får säga så själv. Nu ska jag bränna en skiva och börja göra mig i ordning för om en och en halv timme ska jag åka!

Jag får massa frågor angående min brutna hand och jag vill bara klargöra ett par saker. Ingenting kommer hindra mig från att åka ner, jag har liksom inte brutit av hela handleden det är ett pyttelitet ben i knogen som har gått sönder och även om det gör förbannat ont så vet jag att det blir bättre om jag bara härdar. Vård har jag redan fått och det finns tyvärr inget mer som dessa läkare kan göra i det här fallet. Jag har turen att vara vänsterhänt eftersom det är högra handen jag har brutit och det är nog inte så lätt att blanda drinkar med en hand och det tänker jag på varje dag, men min hand kommer inte förbli såhär i ett halvår. Ingenting är omöjligt, right?

Och bara för sakens skull, jag har inte tagit ledigt från jobbet, jag har sagt upp mig.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag tror inte det är tiden som saknas för bloggen, jag tror det är glöden. Handen vägrar bli bättre och det gör mig fruktansvärt frustrerad. Jag hade min sista dag på jobbet idag, och jag grät faktiskt inte. Jag åker om tre dagar och de resterande dagarna hemma går åt till packning, reklamation, kiropraktor, "bakning", konsert i gävle, massa bilåkande och två avskedsfester. Det blir nog toppen bra. Anyways, jag ska nog sova, jag är uttråkad.

Jag tror jag blir tokig. Inte nog med tt jag brutit handen och det gör något så förskräckligt ont, nej jag är självklart också helt handikappad. Ett jobb som kräver kontorsarbete såsom siffror och mus är väldigt svårt med en bruten högerhand och jag blir snart riktigt förbannad över att behöva skriva med fan en hand. Jävla as också. Jag är så jävla less på allt just nu. Kan jag bara få gå och lägga mig under mitt mysiga täcke och sussa lite sött? F******************ck!!

Helt plötsligt blev jag störtledsen av ingen anledning och grät en regnskog i min kudde. Men det var skönt. Jag tror dock jag är sjuk, kallsvettas och allt är bara jobbigt. I don't care. Jag orkar ingenting.

Min hand känns mycket bättre. Tack GUD! Jag kan använda min hand någorlunda bra igen! Känns tryggt. känns som det kommer hinna bli bra till Grekland om jag vilar den veckan ut. Jag har förresten så jäkla tråkigt om dagarna. Att bara sitta hemma och lalla är inte riktigt min grej. Har dock gjort världens godaste mat idag. Fruktansvärt bra gjort. Den har jag inte ätit sedan senaste grillfesten, alltså typ förra våren. Fantabulous. Ikväll ska jag spendera lite tid i kommunen bredvid min, hade hellre följt med mina parhästar ut för att ta några steg på dansgolvet, men jag har inga pengar eftersom mina mediciner kostade 800 jävla riksdaler. Jag kräks.

Jag är den största jubelidioten på den här planeten. Nej, vänta, den där satans jävla tunnelbanespärren är dem största jubelidioten på den här planeten. Den har en pakt med djävulen, det svär jag på. Ja, allihop, jag har brutit fingret, kul va? Jag fastnade i spärren, och fingret svullnade upp som tusan. Det gjorde så satans jävla ont!! Alkoholen dämpade smärtan men när jag vaknade i morse var handen ungefär samma storlek som en golfboll. Yes box, kanske skulle kolla upp det här. Sagt och gjort, och mitt finger är brutet. Jävla ..... Jag har inga ord, jag är så arg, och less, och det gör så ont!!!! Jag vill bara gråta.. Skit också..

Jag har migrän och jag är uttråkad. Egentligen skulle jag kunna gå hem nu. Det spelar inte så stor roll längre allt det här, jag skulle egentligen kunna vara här så mycket som jag behöver (läs: lite) och sen gå hem, precis som det var tänkt från början. Idag ska dock jag och mamma köpa böcker så jag måste sitta och vänta ända till typ halv fem. Vad ska jag alltså göra i tre timmar? Jag har ingen aning, verkligen ingen aning. Hur brukar jag fördriva dagarna? Det är svårt att minnas. Jag har läst alla onlinetidningar som finns idag och läst om de mest tråkiga saker jag någonsin kan tänka mig bara för att fördriva tiden, och hur lång tid lyckades jag fördriva? Ca 30 minuter. Helvete vad tråkigt man kan ha.

Would you mind if I hurt you? Understand that I need to.

Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska tycka, eller vad jag ska känna. Jag känner inte igen den där personen du pratar om, den där personen jag var för tre månader sen och all tid innan det. Därför vet jag inte längre vad jag ska känna när den personens minnen vill få mig att känna någonting som jag blockerat ur mitt system.

Att börja leva på egen hand efteråt kändes svårt. Livet känns så orättvist. Vissa tycks drabbas av alla olyckor, medan andra klarar sig undan. Kan det vara så att de med starkt psyke drabbas extra hårt, just därför att de är de enda som klarar av det? De svaga slipper undan och får ett lättare liv, därför att de inte skulle orka med alltför stora svårigheter. Det är svårt att tro på det där ibland, för jag har inte alltid känt mig så jävla stark. Jag har levt i mitt eget helvete som någon annan skapat åt mig. Jag är säker på att de flesta blivit svikna av någon de älskat. Men det här var på något sätt så annorlunda. Det var en ren avrättning, något jag aldrig tidigare varit med om, det drev mig till vansinne, och alla som sett mig kan inte neka till att jag blev tvångsmässigt sjuk. Jag blev tokig, på riktigt. Galen. Out of my mind. Jag blir rädd för mig själv när jag tänker tillbaka på det, hur i helvete kunde jag låta det gå så långt att jag helt tappade kontrollen över mig själv och vem jag var?

Efter så lång tid av psykos är det svårt att börja leva ett normalt liv. Jag fick ångest när andra människor sa: "Framtiden borde inte vara någon problem för dig som är så framåt och kan ta för dig." Inte blev det lättare av de ord han hjärntvättat mig med; att jag var värdelös och inte kunde tänka själv. Jag fastnade i mönster och sögs in i en ond cirkel, livrädd att prova något nytt, även då människor gjorde sitt bästa för att få mitt självförtroende att växa. Ibland kändes det precis som om jag behövde någon som piskade mig för att komma ur min dvala. När ingen driver på hämmar man sig själv, övertygad om att man inte klarar någonting.

Under psykologin i skolan fick jag läsa om en professor i psykiatri som hävdade att det finns en och annan människa som gått igenom trauman och upplevt de mest otroliga saker men ändå står på benen. Det handlar om människor som är otroligt duktiga på att läka sig själv, sa han. "En person som är lika självmedveten som du verkar vara och inte förtränger någonting och kan tala om allt klarar sig bättre än de som försöker glömma" sa min fröken. Förut skulle jag aldrig kunnat påstå att jag tillhör den där lilla ovanliga gruppen, att jag lyckas läka mig själv. Men trots min psykos var det i slutändan ändå upp till mig, jag stod för mig själv för att alla andra tröttnat. Och även fast det är egoistiskt så gjorde det allt så mycket lättare att veta att hans liv också gick åt helvete till slut.


Nej jag vet inte vad jag ska känna, vad jag ska tycka. Helst av allt vill jag gråta, skrika rakt ut, och inte känna någonting annat än en bedövande smärta. Det har varit en lång väg hit och jag har svårt att minnas genom min dimma av tiden då jag fastnade i min psykos. Och inte förrän efteråt har jag insett att jag verkligen var sjuk. Jag pratar inte längre om smärtan jag kände då, även om jag så gärna någon gång skulle vilja göra det inför öron som inte lyssnar på något annat än mig. Jag vill gråta över allt jag förlorat och över det jag som inte längre finns. Jag vill sörja det liv jag inte alls längtar tillbaka till. Det kanske inte alls verkar vettigt och jag trivs så bra med den jag är idag, men ibland vill jag få släppa ut det förtryckta som ligger där nere i skuggorna på djupet. Mitt liv blir aldrig detsamma mer och det gör inte ont att inse det. Jag har faktiskt inte alls ont längre. Jag har mått så dåligt men aldrig mer tänker jag tillåta en annan människa få mig att må så.


Du var alltid så rädd för att bli "det där exet som förstörde mitt liv". Jag lovade dig att du inte skulle bli det för att jag aldrig skulle kunna tycka så om min bästa vän. Bittert fick jag inse att det inte var mitt löfte att ge. Psykosen är en dimma men november-januari är glasklart. Aldrig trodde jag att någon skulle kunna behandla en annan människa så. Det var då du insåg att du kunde ta mig för givet. Det spelade ingen roll om du sa att du hatade mig eller hånglade upp tjejer mitt framför ögonen på mig, jag förlät och ingenting kunde få min kärlek att blekna. Jag har gjort många snedsteg men jag har aldrig behandlat dig så respektlöst som du behandlat mig. Jag förlorade nio månader av mitt liv till det helvete du byggde upp för mig och slängde ner mig i. Nio månader av ingenting, nio månader av ett tomrum som brändes så illa att jag inte kunde andas. Jag var ibland tvungen att hålla fast mig för mitt liv över bröstkorgen för att hålet inom mig inte skulle få hela mig att falla isär och vittra bort.


Men mot alla odds reste jag mig till slut,

med dina brännmärken kvar i min rygg.

Idag är om möjligt en ännu tråkigare dag än igår. Jag har verkligen INGET att göra. Jag överdriver inte ens. Jag har inga påminnelser, jag har inga avbokningar eftersom allt är stängt, jag får inte börja med bokslut i Production som är typ två dagar sent, de som jag skulle ringa idag svarar inte, igen. Är det någon som har ett förslag? När man blir såhär uttråkad verkar även de minsta saker man skulle kunna göra jobbiga att börja med. Men jag har inte ens sådana. Blä för idag, blä. Kan min ekonomichef ge klartecken för bokslut? Jag vill ju gå hem klockan två idag. Vill ta det lugnt och verkligen hinna peppa inför ikväll. För just nu är livet bara pest och pina, och inget pepp alls. Blä för idag, blä.

Hur tråkigt har inte jag haft idag? Så tråkigt så jag nästan dog av tristess. Mitt i allt mitt daltande hittade jag dock en sida med smink-tips. Jag vill göra allt. Imorgon vill jag pröva någon av dom där ascoola sminkningarna till mig fantastiska utgång. Men who am I kidding? Efter mitt dötrista arbete måste jag pallra mig hem fortare än vinden. Så jag kommer aldrig hinna det där. Well well. Life sucks, then you die.

I helvete. Aldrig. Glöm det. I sann barnanda, med barnasinnet kvar, skriker hela min kropp. "Du får inte komma på mitt kalas". Oj då. Oops. Det bara slank ur mig. Well, too bad. Said and done. Over and out.