Festkväll.
Jag har bestämt mig för att stå ut med saknaden ikväll, snart åker jag till USA, då kommer jag sakna ihjäl mig. Nu tar vi ikväll som det kommer och sen ser vi fram emot nästa veckas slående avskedsfest i min ära. (Även fast M åker hem till Skåne, men förhoppningsvis kommer tillbaka till festen). Det blir toppenbra.
Ni hittar oss i vimlet.
That girl is so dangerous.
Jag faller inte, jag störtar.
Jag har just spenderat ca två fina timmar med M i Nynäshamn. Jag trodde aldrig jag skulle kunna bli såhär igen, såhär flygande liksom. Jag hatar att jag åker till USA om två veckor, jag hatar det. Fy fan vilken dålig timing allting fick, och jag skyller på C. Det kanske är dumt, haha, men jag måste skylla på någon och det var han som startade allting.
När jag hade släppt av M och skulle åka hem ringde jag Erik. Då lärde jag mig att ryktet sprider sig snabbare än vinden för halva Berga hade redan hört talas om att jag hade varit med honom idag och vad vi hade gjort. Det var ju kul, jag bryr mig inte, dom kan retas, men jag gillar verkligen honom..
Nu ska jag åka iväg och köpa champinjoner så jag kan laga mat, eftersom det uppenbarligen inte blir någon mat om jag inte lagar den. Ikväll blir det utgång med Eric, Toxic för sista gången.
Vi ses i dimman.
Yessss..
Jag sitter hemma nu och är redo att däcka, men det blir nog en dusch först och lite mat.
My heart overcomes my pride. Japp, så är det när man är full, och jag är glad, förälskad.
I helgen blir det till att festa med Christina imorgon. Och sen ska jag på en mysig picknick någon gång. Jag längtar. Först har jag en helvetes jobb-dag att ta mig igenom. Men det ska nog gå bra, jag har så mycket att se fram emot i helgen. Btw så åker jag om två veckor. TVÅ VECKOR!!! omg..
Och btw så är jag förälskad....
Your heart overcomes you pride.
Bilder
*Rix FM Festivalen*
*Solig dag i Hagaparken*
När kom våren?
Jag kan inte låta bli att le när jag hör hans röst, känna mig lycklig när han ler, eller rodna när vi av misstag råkar nudda vid varandras hud. Och jag kan inte hjälpa att jag längtar lite efter honom eller blir avundsjuk när jag hör andra tjejer i bakgrunden i telefonen. Men det gör ingenting, det känns så jävla bra att vara lite avundsjuk, känna lite längtan, vara lite lycklig.
Idag har jag sovit ut, fast bara till halv elva, men klockan kändes som ett och det var så vackert väder så jag klev upp, drog på mig ett par shorts och gick ut i solen och läste min bok, "Hjärtat är bedrägligast av allt". Mycket bra bok måste jag säga, än dock lite skum. Nu har molnen växt sig stora så jag gick in, märkte att jag fått ganska mycket färg, och ett otroligt fult avtryck efter halsbandet, haha! Men sånt är livet. Nu väntar jag på att klockan ska bli typ fem-sex för då ska vi åka och käka, sen väntar jag på att Erik ska ringa när han vaknar, men det dröjer nog ett tag eftersom han slutade fyra i natt stackarn. Hur som helst ska vi att vi skulle ses ikväll, så det ser jag också fram emot. Ser även fram emot att pojkarna kommer tillbaka till Stockholm, även om jag inte hinner träffa dom idag. Så idag är en bra dag, imorgon är det dags för jobbet igen. Ord kan inte beskriva hur fruktansvärt det är för min stackars rygg, men jag får lida, cash is king om man säger så.
Jag ska ta och spela lite, fördriva tiden och tycka synd om mitt enorma blåmärke som Jocke gav mig på benet igår. Han får skylla sig själv att han sitter med sår på armen, det var han värd. Vi hörs framåt, när jag orkar uppdatera igen.
Game over.
Jag bestämde mig för att vara ärlig. Och det är nog det bästa jag gjort på länge. Det kändes som om jag blev fem kilo lättare och jag känner verkligen att jag har gjort det rätta. Nu ska jag finnas där och fånga den som faller.
Igår händer något förskräckligt sorgligt. Något som får en att fatta att när som helst kan allting bara ta slut. Och ytterligare något som får en att fatta att man inte ska ta saker för givet. I morse sa mamma "du ska nog kolla dina vänner på Berga, det är en värnpliktig som blivit ihjälskjuten", och det skakade mig i grunden. Dagen blev tung. Vila i frid Martin, och sköt om er där borta allihopa, särskilt ni på Oden, jag har hört att det är sorglig stämning.
Jag la just på luren med Madde. Och om det är någon jag beundrar så är det just hon. Hon är alltid så stark och förnuftig. Hon tänker klart även om allt är en röra och hon gör alltid vad som är bäst för sig själv. Och hon gör det så bra! Jag är så avundsjuk för att jag inte kan vara lika stark och förnuftig, och för att jag inte alltid kan sätta mig själv i första rummet och för att jag ALDRIG kan tänka klart. Madde, jag finns här för dig! Och genom att prata med dig och lyssna på dig lär jag mig massor om hur jag egentligen borde agera. Vi ses snart! Jag väntar här, i underbara Stockholm.
Ikväll ska jag tydligen ut och ta några cider med grabbarna från Berga. Det känns bra, jag vill vara nära, vet att dom lever, känna en kram. Det är viktigt nu, för jag är skakad.
Och i sommar ska jag och Madde göra en resa, vart vet vi inte men det beror på vår budget. Om jag har några pengar över huvud taget när jag kommer hem från USA. Men det blir till att se, jag ser fram emot det som fan i alla fall.
Och jag har mycket att e fram emot nu. Haralds student, min avskedsfest, USA, sommaren. Allting. Det kommer bli underbart. Men jag måste springa om jag ska hinna träffa grabbarna ikväll. Man måste ju sova nån gång också.
Om du tror det.
Ibland känns det okej ändå, och jag kan inte förklara varför. Det bara blir så. Och om tre minuter har jag lovat mig själv att stänga av datorn, för jag måste sova, jag måste vila. Mitt jobb är alldeles för påfrestande för min sköra kropp. Men vi får se hur det blir med den saken.
Jag vill sluta, för det är inte värt det. Jag är värd så mycket mer än det här livet jag lever idag. Jag var så förbannad i morse för att jag avskydde honom för allt jag inte kan säga. Och jag avskyr mig själv för att jag fortfarande ser en strimma ljus och hopp längst inne, i hans rum som är igenbommat, mörkt och tyst. Jag vet att han egentligen aldrig mer borde få träda in där. Så jag hatar det där ljuset.
Jag vet att den personen han var finns där innerst inne. Men jag kan inte vänta på honom. För att vänta på honom är som att vänta på regn i en torka så svår som i öknen;
Yesterday
I wanna see if the sun will rise even without you by my side.
When we had so much in store, tell me what is it i'm reaching for.
When we're through building memories, I'll hold yesterday in my heart.
You can take tomorrow and the plans we made.
You can take the music that we'll never play.
All the broken dreams, take everything.
Just take it away, but you can never have yesterday.
You can take the future that we'll never know.
You can take the places that we said we would go.
All the broken dreams, take everything.
Just take it away, but you can never have yesterday.
You always used to stay, I should be thankful for everyday.
Heaven knows what the future holds, or at least how the story goes.
But i never believed it 'til now.
I know i'll see you again i'm sure. No it's not selfish to ask for more.
One more night, one more day, one more smile on you face,
but you can't take yesterday.
I thought our days would last forever. But it wasn't our destiny.
'Cause in my mind, we had so much time.
But i was so wrong.
Now I can believe that.
I can still find the strength in the moments we made.
When looking back on yesterday.
Måndagsångest.
Men måndagsångesten kryper på denna söndagkväll redan innan jag hunnit somna. Jag orkar inte en veckas jobb, men jag vet att jag måste. Men vaken-tid innebär tänketid. Och tänketid är förjävlig, det slutar oftast i tårar. Den här helgen har det känts som om jag återigen kommit en lång bit på vägen, jag vet att jag gjort det även fast jag på något sätt ändå står kvar och trampar på samma ställe. Sju månader har flugit förbi, hundratals dagar har kommit och gått och jag står här med 26 dagar kvar till flytt. Också det ger ångest och stress. Måste ha pengar, måste skriva packlista, måste inhandla saker och betala räkningar på redan inhandlade saker. Måste ringa runt och be om taxi från flygplatsen, måste lämna uppgifter om flygtider och mellanlandningar. Och på det måste jag hinna jobba, anordna avskedsfesten, gå på student, umgås med vänner. Det är bara tre helger kvar! Vem vet om jag kommer tillbaka?
Ni som vill komma på avskedfesten är btw mycket välkomna så länge jag vet att ni droppar in.
Nu vill jag sova, och jag är trött, men jag vet inte om jag känner mig redo för att stänga ner och lyssna på tystnaden. Jag har blivit vän med ensamheten, men inte med tystnaden.
Jag hatar dig för allting som jag inte kan nämna. Men jag hatar dig för det. Jag hatar dig för allt jag inte kan säga här och för allt jag redan sagt. Jag är inte ledsen, bara sårad och arg. Jag känner mig så jävla oviktig ibland och det är en fråga många kan ställa både mig och sig själva; älskade han någonsin dig? Det gör ont att höra för ibland tvivlar jag så jävla hårt med tanke på hur allt är nu.
Och jag hatar dig för hur du avslutade det. För att du inte hade värdighet. Jag kan tänka på det ibland, sista gången jag såg dig, och jag blir så förbannad. Som om ingenting någonsin funnits mellan oss, som om vi aldrig känt varandra. Som om vi aldrig upplevt någonting tillsammans. Som om jag aldrig var någonting för dig. Och som om du aldrig var någonting för mig. Jag blir förbannad.
Som Arvid sa; 'Nathalie, ta inte tillbaka den där killen. Såna killar ska veta att dom gjort fel.'
Imorgon ska jag träffa Mr X. Och jag ska göra något som jag aldrig gjort förut för han är underbar. Och när man märkt att killen man olyckligt tycker om är otillgänglig av alltför uppenbara skäl så finns det inget som hindrar en från att ta chansen. Det har det väl egentligen aldrig funnits.
Nu ska jag våga.
God natt.
It's over now, go on and take a bow.
How about a round of applaues? A standing ovation.
Fyllo
Det är nog bra för mig att vara lite trevande om jag tänker efter. Då är jag som jag alltid varit, och det är faktiskt bra. Lite sådär lagom olyckligt kär, få jaga någon som jag vet kanske inte går att få. Det känns bra att vara som jag igen. Lite lagom fri och flyktig. Upprorisk.
Jag ska sova, och drömma annorlunda drömmar som inte ger mig smärta. Just nu gör det inte ont alls.
Två veckor kvar tills jag får träffa dig. Två dagar tills jag får träffa Mr X. 27 dagar tills jag flyttar till Los Angeles. Det kan nog inte bli bättre än det är just ikväll.
It's hard to say 'I miss you'
Ändå känns det som varje gång jag åker tillbaka och gör om just detta, får det en helt annan mening än sorg och smärta. Alex sa, att vad man än gör kommer det representera den tiden i ens liv. Det här representerar inte sorg och smärta för mig. Det representerar styrka, glädje, lycka och genombrott.
Ikväll är jag sådär löjligt fjortis-kär. Det känns otroligt härligt och för första gången är det någon annan än honom som jag har dagdrömmar om. Jag känner mig riktigt som jag var innan allt det här hände. Van vid jakten, van vid singel-livet, vän med det undermedvetna, för att man inte visste att det fanns. I ett liv med krig mot alla och fred med ensamheten. Det känns fantastiskt.
Jag vet att det inte är någonting att förvänta sig något ur, men fjärilarna är där för första gången sen mitt hjärta brast och det är en underbar känsla. Jag skulle vara otroligt lyckligt lottad om det här visade sig vara annat än en dröm.
This thing could be forever.
I just hope i don't regret it.
Speachless.
Nu har verkligen hela världen rasat. Kärleken gick, vännerna försvinner och familjen faller isär. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen för det finns ingenstans att gå. Jag har ingenstans att gå nu.
Jag har en sån vidrig ångest. Den är som tinnitus, den går helt enkelt inte att stänga av. Den bara maler på hela, hela tiden. Jag tror jag kommer att bli tokig.
Imorgon ska jag gå till jobbet utan någon vidare vilja och förmodligen ta tupplurar på toaletten eftersom det faktiskt är omöjligt att sova just i natt. Natten kan bli en evighet och en minut känns som en timme just ikväll. Efter att än en gång ha fått känna på kalla känslostormar vet jag att jag nu landar bland mina vänner. Fast ibland känns det som att vänner är fel ord då jag under kvällens gång insett att jag egentligen inte har en enda kottes axel att luta huvudet mot när vanmakt och förtvivlan verkligen rider min själ. Antagligen förtjänar jag det..
Jag önskar att jag visste då vad jag vet nu. Det är så lätt att vara efterklok. Idag får jag slicka mina sår, igen, och fan vad det tär på mig. Ibland finner jag mig själv med telefonluren i ena handen, förtvivlan i den andra och tårar strömmandes nedför kinderna. Sekunder ifrån minns jag; du bryr dig inte ett skit.
Jag åker snart, börjar ett nytt liv, hittar en lägenhet, vänner och en utbildning på andra sidan Atlanten. Jag vill aldrig mer komma till det stället, den platsen, det landet ni kallar "hem". Jag har inte längre något hem.
I have to give myself some time to heal.
I'm sorry.
Idag ringde Jocke och frågade om jag skulle med till Hagaparken. Utan tvekan svarade jag ja och jag, Jonna, Jocke och Patrik åkte till Hagaparken och solade, käkade glass och hade allmänt trevligt med massa andra människor. Vi var där i flera timmar innan jag och Jonna åkte hem och lagade den godaste salladen jag ätit på länge och såg Stardust för sjuttonde gången. Älskar den filmen, vet inte varför.
Det var i alla fall en riktigt trevlig dag. Det artade sig mycket bättre än vad jag trodde den skulle, med den hopplösa känslan jag hade i morse. Tack och lov för goda vänner som finns där precis när man behöver det. Jag menar, det är inte så att jag träffar Jocke ofta, och just idag ringde han och vände på allting. Det var underbart.
Nu ska jag kila iväg till After och hänga med Sofie och massa folk. Ingen alkohol för mig ikväll, jag drog nitlotten att köra, mest eftersom jag verkligen inte pallar åka buss. Så jag får väl skylla mig själv. Jag ska mysa med spindeln i bilen som vi inte lyckades döda. Mmmh... Haha får mig att tänka på minnen från förr med spindlar i bilen, usch, det ryser i hela kroppen.
Imorgon kommer btw bli toppen, jag längtar. Men nu är det bråttom, gotta go!
I know it seems like a million years ago we dated, but it wasn't.
And okay, maybe you're over it. Maybe it doesn't mean anything to you anymore.
Maybe it never did.
But it meant a lot to me.
You meant a lot to me.
You still do.
At least you placed your bet.
Jag har varit vaken i 25 minuter och jag har redan hunnit med ett känslomässigt drama. Godmorgon!
Igår hade jag grillkväll och det var trevligt men det var synd att alla drog så tidigt. Men jag förstår. Sofie stannade kvar och vi satt och pratade lite men jag var mest trött, så kände mig ganska osocial. Vilken var jättedumt för det var riktigt mysigt ute på altanen med mysbelysning och soft musik. Men men. Får bli någon mer dag.
Idag känns det hopplöst att lyckas fördriva tiden. Jag vill sova så jag slipper. Jag vill inte vara hemma och jag vill inte gå någonstans och inte en chans i helvete att jag flyttar mig ur mitt rum för då bryter helvetet löst. Ibland saknar jag gamla tider, för det fanns alltid någon som förstod och som lugnade och tröstade. För mig är det pappa nu men det är inte samma sak. Jag vill inte ens gå ut i det otroligt fina vårvädret för jag orkar inte ta mig någonstans helt själv, och jag vill inte sitta ute på tomten för då måste jag frontas och det orkar jag inte heller. Ja, ärligt talat tycker jag lite synd om mig själv som inte har någon att ringa eller något att göra, men man kan kanske inte göra så mycket åt den saken. Det är som det är, tyvärr. När man har litat på någon och öppnat sig så mycket för någon och sen bara blir nedslagen, vill man liksom inte göra det igen, och dessutom är dom vänner man redan har svåra att öppna sig för lia mycket. Jag menar, Sofie och Jonna står mig jävligt nära och vi pratar om allt, men vi är på långa vägar inte nära den kontakt jag och C hade. För att ge ett exempel.
Men det är som det är och jag är inte ledsen för att jag är singel eller för att jag förlorat någon betydelsefull i mitt liv, eller någon av dom saker. I'm over it, även om det är synd, och för det mesta (om inte alltid) är jag nog bättre utan. Men jag är mest ledsen över att inte känna mig hemma någonstans. Home is where the heart is. Jag har nog sprungit bort mig lite. I alla fall idag.
Let heaven open up your arms, reach for the sky.
I can handle myself.
Jag började hur som helst på nya jobbet idag. Hade inte svårt att hitta, bara följa strömmen alla skulle ju dit. Har en jättetrevlig teamledare och en bra arbetsplats med mycket ljus och fönster. Skönt, men man tappar koncentrationen efter ett par timmar ändå. Inte så konstig kanske när man håller på så mycket med siffror. Fick i alla fall mycket beröm, det kändes skönt.
Träffade Mr X idag också. Det var trevligt men kan inte bestämma mig för vad jag tycker om honom. Kan inte riktigt sätta fingret på honom! Men han var väl trött, som alla andra.
Och jag har märkt en sak! They all go for the blondes in the end! Haha vad är grejen, varenda kille jag känner/känt är tillsammans med någon blondin. Bara en kul grej jag nyss gjort mig själv uppmärksam på. Men jag fortsätter vara brunett, rika män föredrar oss och vem behöver någon medelsvensson, mammas pojke när man kan bli lyxhustru på Malibus heta stränder? ;) Haha, just kidding, hoppas ni vet det.
Jag längtar mer än någonsin härifrån nu. Jag vill bara dit. Till beautiful Los Angeles. It really makes no difference, cause I'll be so far away. I'm free now, I'm leaving.
Imorgon ska vi grilla. Det blir trevligt, men för nu säger jag god natt. Och lämnar tankarna längst inne i hörnet.
Jag finns här.
Ibland känner jag att jag verkligen lever. Ibland känner jag mig som en levande död. Jag tror jag bryr mig för mycket och tänker för mycket. Jag kan inte sitta här och vänta på att något ska hända för det händer förr eller senare och jag har ingen kontroll över det. Det känns bra att få en ärlig åsikt av någon, som Jonna eller Christina och jag uppskattar att jag får älta och höra samma sak om och om igen, för det behövs verkligen, jag glömmer så lätt. Särskilt uppskattar jag Jonna som hängt med i snart sju månader. Sju månader, det är nästan ett år. Tiden har gått så fruktansvärt fort jag kan inte minnas när den senast flög iväg såhär. På ett sätt känns det fruktansvärt skönt, på ett annat sätt känner jag mig så jävla seg i hela grejen, det är redan maj och här sitter jag fortfarande. Även om jag nu mår sjukt mycket bättre än förut och står på en helt annan plats idag, så kan jag inte minnas hur det gick till eller hur allt hände. Det är som om den senaste tiden är en dimma och nu börjar saker och ting bli klara igen. Det känns skönt, och det är bara 38 dagar kvar till USA nu.
Moving on starts with goodbye.
Nu ska jag bege mig iväg till Bredäng och träffa Ulle och Ella. Vi hörs ikväll.
Glass och girltalk.
Sen åkte jag och Jonna och cruisade lite, skrattade och hade trevligt. Sen hem till mig för att ta en te på trappan och prata lite deep talk. Det kändes bra, bättre än någonsin och jag insåg ytterligare saker som jag aldrig förr har insett. Så himla skönt, jag mår bra.
Imorgon ska jag till Ulle och äta kakor som hon i min ära har köpt hem. Vi ska gå en promenad med lilla Ella och ha det trevligt. Hoppas på fint väder. Nu ska jag kolla på ytterligare TH innan jag ska nanna kudden för kvällen.
JAG LÄNGTAR TILL USA! 39 dagar kvar.
Ta hand om dig.
Jag har tillbringat hela dagen i sängen med TH vilket har varit helt underbart. Jag har varit tjejig också och tagit hand om mig själv hela dagen, har till och med målat naglarna. Nu längtar jag mer än någonsin till USA. Fatta att det bara är 40 dagar kvar. Det går inte riktigt in. Tiden har gått så fruktansvärt fort och nästa vecka ska jag betala allting. Nu närmar sig drömmen och jag hoppas att allting blir så underbart att jag vill stanna för evigt. För just nu vill jag det, känner redan ångest inför att åka hem!
Nu ska jag städa lite, göra en kopp te och titta på ett avsnitt till av TH innan det är dags för skönhetssömnen.
The rest is still unwritten.
Otränad.
Kvällen och nattens fysiska bravader har varit alltför påfrestande för min sköra kropp. Men min bästa vän Alkohol och jag tyckte att det verkade som bra idéer ändå. Wooooah.. När man till och med får mjölksyra och det gör ont ända in i skelettet kanske det är dags att överväga hur konditionen verkligen är. Eller kanske ångra att man utsatte sina stackars sitt- och bäckenben för konstnärliga ställningar på obekväma ställen. Äsch, nånting ska man göra, men det är dags att börja överväga att träna upp sig.
Jag ska gå och se till att hjärtat lugnar ner sig och andningen fungerar som den ska innan det är dags att säga god natt till den här dagen, och god morgon till nästa.
Am I moving?
De här senaste två dagarna har varit fyllda med smått panik och förvirring. Jag förstår inte själv de blandade känslorna av saknad, ilska och hopp. De känslor som jag vill ska ligga kvar där i mörkret och glömmas bort. Det känslor jag vill blir av med, bara glömma. Jag vet inte varför de kommer upp till ytan ibland, det går helt enkelt inte att jämföra.
Ibland känns det fruktansvärt skönt att vara ensam, ibland behöver jag bara någon att falla tillbaka på. Men jag känner mig helt apatisk och handlingsförlamad och jag vill helst bara strunta i allt.
Men som jag har sagt, jag har varit ett vi så länge, sen bara ett ingenting. Nu vill jag vara jag. Jag måste vara jag. Allt känns rätt men fel och jag orkar inte bry mig längre. Jag vill bara vara, bara leva, jag vill strunta i allt och försöka njuta. Jag åker härifrån om 43 dagar. 43 ynka dagar, utan pengar, helt själv, leaving things behind.
De här senaste månaderna har gått fruktansvärt fort. Vi är redan inne på maj månad och vårsolen kommer och går. Värmen försvinner med solen, ändå har kvällarna en perfekt temperatur för att sitta på trappan och dricka te med datorn i famnen och musiken i öronen.
Värmen i mig gör tvärtom. Att ljuset i mitt liv försvann gjorde att värmen gjorde entré på ett sätt som aldrig förr. Aldrig mer ska den värmen försvinna för kyla gör att man förlorar. Så gör även årstiderna. Kylan gör att träden förlorar sina blad och att människor förlorar sina älskade. Jag kan inte förklara vad allting handlar om, men jag antar att våren är här.
Jag blir förbannad på mig själv ibland, jag är nog lite vilsen i mig själv just nu. Men det är ingen fara, jag hittar tillbaka snart.
I need to get away.
Jag vet inte, jag är verkligen splittrad mellan mitt förstånd och mitt hjärta, mellan ja och nej, mellan ilska och förtvivlan, och mellan idioti och ren kärlek. Men det finns ingen kärlek ren som snö och om det fanns det är det ändå för sent för sånt.
I could be mean, I could be angry. You know I could be just like you.
Men jag orkar inte med sånt, jag orkar inte bry mig. Snälla kan alla bara låta mig va och kan jag får en famn att falla i. Kan jag få någon som förstår? Men hur skulle någon kunna förstå, för hur förklarar man allting?
I've lost my love and forgot my dreams, I lost them all along the way.
Jag är lite vilsen just nu, vet inte riktigt vad jag ska säga eller hur jag ska bete mig och det känns som att allting bara blir fel och leder till ångest. Jag vet inte riktigt vilket håll jag ska gå åt så helst vill jag bara välja en väg som inte finns och bara springa.
Men kan inte tro att allt är för evigt, och det gör jag inte heller, men jag gjorde det. Om livet är som en bok, måste det finnas fler kapitel än ett i den, har jag hört. Fast jag skriver en bok för varje period i livet, men det kanske är dags att tänka om på den punkten.
Om jag vänder mig till mitt absoluta, absoluta innersta har jag hopp. Det gör mig förbannad och jävligt besviken på mig själv. Jag vill låta det där innersta ligga i mörkret och glömmas bort. Men jag vet inte hur jag ska "hitta mig själv" om jag inte gräver djupt. Fan vad dumt det låter. Jag vet inte vad jag ska säga.. Best you can do is to fake it.
It's okey, to feel a little broken. Everybody's broken.
"Tålamod leder till förståelse"
har jag hört.
Och jag har förstått mycket av det här som kallas mitt liv.
Men jag kommer nog aldrig förstå varför.