En känsla av tomhet när det man trodde på helt plötsligt tar slut. När man nått slutet av vägen. När vägen delar sig och man blir tvungen att gå åt varsitt håll. Ärligt talat föredrar jag avsked där tårarna sprutar, känslorna flödar och hjärtat brister. Så är det inte den här gången.
Joo, jag har förlorat en liten del av mig, men det är förvånande, nej, rent ut sagt skrämmande, hur känslokall jag är. Hur stenhård och tom jag är. Det kanske kommer senare, för jag kanske inte helt och hållet har förstått än, men tänk om inte?
En känsla av medlidande för någon annan, en känsla av rädsla för mig själv. Är det såhär det ska vara? Det är sorgligt, att något som i början var så vackert som en sommardag kunde sluta med att göra en så besviken. Och egentligen var det väl ingens fel direkt, även om det är frestande att skylla ifrån sig på någon annan eller något annat.
Men det bara blev så och vad ska man göra? Finns inte mycket att säga, finns inte mycket att göra. Man måste inse att hur mycket man än önskade det så funkade det inte. Det blev inte den där forever love som Gary sjunger om. Jag är helt övertygad om att den dagen kommer någon gång, för de flesta, och för mig med, men inte den här gången.

Another lesson learned.

Jag tar lätt folk för givet.
Något jag vet är ett fel och misstag.
Men misstag gör man i livet.
Och jag kanske lär mig någon dag.
Det är svårt att ändra sig,
att ändra beteende och känslor.
Men jag är ledsen om jag sårar dig.
Jag faller om du går.

Jag vet att det är svårt att tro mig.
Men jag försöker ändå.
Vill säga att jag älskar dig.
Och det kan ingen ändra på.


Nostalgi. Det är lätt att tänka tillbaka, det är svårare att vara underbar. Jag kan inte hjälpa det, jag är sån här. Jag har ett förflutet, precis som alla andra, och jag önskar att du kan få vara min framtid. Can you handle all the baggage that I'm carrying?

Alla har det svårt ibland, och alla har bättre eller sämre dagar. Jag vet att jag har bättre eller sämre veckor, till och med månader. Kan du ta det? Det är egentligen frågan. Ingenting har med dig att göra, för allting beror på mig, mitt förflutna, mina känslor och helt enkelt den jag är. Jag har inga ursäkter, men jag kan inte ändra på mig, även om jag försöker. Jag vill vara en bra och underbar flickvän men jag klarar inte alltid det. Klarar du det?

Jag försöker, jag vill klara det. Man måste tro. Om man inte tror så kommer man ingenstans längre. Och hoppet sägs ju vara det sista som lämnar människan, så också tron. Jag vet att jag inte är den du trodde jag var, jag vet att du till och med kanske är besviken. Det är upp till dig att bestämma om du är av eller på, om du vill stanna.. Eller gå..

Jag har gjort mycket, det har hänt mycket i mitt liv. Det finns inte en chans att jag kan förklara allt för du skulle ändå inte förstå eller hänga med. Dessutom skulle jag ändå bara bli längre och längre ifrån den människa du trodde jag skulle vara, för även om du vill förstå, vill försöka, så kommer det inte bli så.

If you only knew the pain that makes me me.

Nuförtiden är jag så himla uttråkad hela tiden. Och uttråkning gör mig på dåligt humör. Och dåligt humör leder till dåliga relationer och dåliga relationer leder till bråk och bråk leder till kaos. Och kaos leder till uppbrott och uppbrott leder till ledsamhet. Ledsamhet i sin tur leder till tårar och tårar leder såsmåningom till leenden. Efter ett tag har allting lett till att man är tillbaka i samma gamla hjulspår och får tråna igen. Det som jag trivdes så bra med. Så egentligen kanske det här spåret leder till något bra ändå.

Eller så gör det inte det.


Jag vågar inte chansa, jag orkar inte chansa. Jag litar på att våren snart kommer, att min värk går över, och att huvudvärken släpper. Den konstanta huvudvärken som kommer av detta dåligt humör och detta kaos. Jag litar på att shopping, hårklipp och fester lindrar uttråkningen. Men det är svårt att göra sånt när man inte har ett enda öre på fickan. Och inte finns det några jobb att få heller. Jag tror jag blir galen.

Och att blir galen leder till självmord..
Njaae, inte idag i alla fall.

Nu är jag hemma, har nattpermission från sjukhuset. Skönt att få vara hemma och kunna sova ordentligt. Önskar bara jag kunde få sova lugnt också. Men Christoffer är borta nu, är på väg till Karlskrona, usch!!! Han har varit en ängel. Följde med mig till sjukhuset igår morse och satt med mig på akuten till halv tolv då han var tvungen att åka till jobbet. Han höll om mig, torkade mina tårar, kysste mig i pannan. Och så kom han tillbaka på kvällen också, och hälsade på mig uppe på avdelningen. Jag vet inte hur jag ska tacka. Det finns verkligen inga ord för hur underbar han är.
Älskling, tack. Jag älskar dig så mycket och jag bär med dig i mitt hjärta även nu när du är borta. Du räddar mig och utan dig hade det här varit så mycket jobbigare än vad det är nu. Trots att du inte finns alldeles brevid mig så vet jag att du finns vid min sida ändå och jag vet att du tänker på mig. Jag vet att du älskar mig. Du betyder allt.

Johanna, tack för att du kom till mig med morotskaka och vänskap. Jag behövde det. Det betyder enormt mycket för mig och jag vet inte hur jag ska tacka dig. Jag älskar dig kära vän. Och tack för att din mamma tar hand om mig på avdelningen :)

Nu är det dags att gå och lägga sig och vila lite. Börjar bli för överansträngd och det är inte så skönt. Tack alla som varit gulliga och frågat hur jag mår och så. Det betyder mycket att ni tänker på mig nu när det är jobbigt och nu när jag är så rädd.
Lilla Sjuklingen hälsar till alla :)

Man blir ju rent ut sagt nästan förbannad. Vilken jävla natt det har varit. Har sovit i tjugominutersintervaller, ibland något längre, med en vibrerande mobil brevid mig.
Jag vet inte vad jag ska säga för vad jag än gör så missuppfattar du mig. Och det går för långt. Sen kommer du med ett snabbt förlåt för det och drar på en gång. Hur äkta känns det liksom?
Nää, man blir nästan förbannad, och man orkar inte vara förbannad en sån här vacker dag. Nej jag är inte förbannad, jag är irriterad och jag vill inte vara irriterad för det kliar i kroppen och jag har en fruktansvärd huvudvärk.

Men åh! Hur fan ska detta gå då? Du må tydligen inte känna mig men det gör jag. Och det är inte så lätt att ändra på sig, eller på sitt humör. Det är liksom inte bara att svänga runt. Nu krävs det något annat. Jävla, jävla skit.
Om du bara visste att det tog mig typ en vecka att släppa våra småtjaffs, och vårt lite större tjaffs i måndags, det släppte jag väl snabbare än vanligt. Hur lång tid ska det ta med detta då?

Och du, kalla mig gärna gumman vid andra tillfällen. Men vid tillfällen som såna här får du mig bara att låta underlägsen och liten. Det är jag inte och det vet du mycket väl.

Why did you go and break what's already broken? I try to take a breath but I'm already choking. How long till this goes away? I try to remember to forget you. But I break down every time I do. It's left me less than zero. Beat down and bruised.
I can't seem to get my heart over you. Cause you creep into everything I do. And now I'm dying to know, how she touches you.
He said he wants to be friends.

Jag tappar kontrollen och vet inte vad jag ska eller vågar göra med mitt liv eller med någonting. Jag har minnen som vägrar blekna som sitter som nålar i mig hela tiden. Som sticker mig varje gång jag lägger mig ner eller ser ditt namn. Jag trodde det kallades saknad.
Ändå kommer jag ihåg alla nätter jag grät mig till sömns för din skull. Och nu plötsligt är du här igen. Och jag kan inte riktigt bestämma mig för om det gör ont eller om det är skönt. Om jag älskar dig eller hatar dig för det.
Du var min bästa vän, och du svek mig. Du sårade mig. Och det gjorde så fruktansvärt ont.

Jag kommer ihåg de gångerna, och alla de orden du sa. Som gjorde mig så förbannad och så förtvivlad på samma gång. Jag minns att jag grät den kvällen, men bara för några minuter, för jag hade något som var så mycket bättre och mycket starkare att falla tillbaka på. Något som gjorde att jag kunde glömma allting annat och gå vidare på en gång. Jag inser nu att det var ännu en anledning att springa ifrån sorgen. (Något som jag trodde att jag lärt mig att man aldrig ska göra). Men jag lär mig aldrig av mina misstag, det har aldrig varit min grej.


Jag trodde hela tiden att den här historien skulle leda mig någon annanstans än där jag står idag. Åt totalt motsatta hållet. Och nu går jag en annan väg som jag inte visste fanns. Välj inte den lättaste vägen, välj den vackraste, säger folk. Jag vet inte ens vilken väg jag står på. Jag tror jag har gått vilse någonstans och hamnat mitt ute i skogen.
Joo, det är bra just nu, jag har bra vänner, en bra pojkvän, och ett bra liv, och folk undrar vad jag ska med dig till. Men ser du, jag ville ge mitt hjärta till dig, och gömde det för att ingen annan än du skulle hitta det, vinna det. Men någon gjorde det innan dig, någon vann mitt hjärta. Och det känns underbart, men konstigt, för att det inte var meningen att jag skulle ge bort det till honom, det bara blev så. (Men det känns bra).

Och nu är du här igen. Ibland är du här. Och jag vet inte på vilken sida jag ska ställa mig. Jag är så rädd för att sabba mitt liv igen, så rädd för att göra mig, och andra, illa. Det vill jag minst av allt.

Jag är vilse, har tappat kontrollen.
Jag gör allt för att få tillbaka den nu.


And by the way. What makes you think you're having your way?

Det har varit ganska kaotiskt sedan jag kom hem från Borlänge. Men det börjar styra upp sig nu. Om man räknar med idag har jag haft tre lektioner denna vecka, resten har varit inställda och jag är typ förbannad men vad ska jag göra. Sova? Gosh, vilken bra idé.

Idag firar jag och älskling två månader. Det är helt otroligt hur jävla fort det har gått. Det känns som om det var december igår liksom och det är redan mars och våren nalkas. Fantastiskt, då är det student och sommar snart. Weeii :)
Igår var vi i alla fall i Väsby och vi kollade på tv och myste lite. Och precis som jag sa till dig då, sådär vill jag ligga om flera år, precis sådär. I din famn och känna din kärlek. För då kände jag den.
Och alla dessa diskussioner dessa dagar, med skolarbeten och vänner hit och dit, får mig att längta så mycket. Längta så mycket efter någonting som kommer att vara så oslagbart och underbart. Kanske om några år, kanske om lite längre. Men snart, längtan växer sig starkare ju äldre jag blir.
En kärlek så stark och tålig till något som är ofattbart jobbigt men det bästa som någonsin kommer hända mig. Livet.

Borta bra, men hemma bäst. Kom hem från Borlänge igår och jag hade faktiskt kul. Pluggade som en dåre hela veckan, hela kvällarna och allting och körde körlektioner och åt mat.
Halkbana avklarad och godkänd!
Teoriprov godkänt!
Yeah, så det är bara uppkörning kvar den 12 april! Helt underbart bra känns det.

Nu är man hemma hos älsklingen igen. Och det var ganska jobbigt i början att vara borta, men man vande sig, så det var lugnt sen. Nu när jag är hemma igen och det var så länge sen vi fick umgås och ha vi-tid så känns det helt underbart. Christoffer jag har saknat dig så mycket älskling! Jag har längtat så efter dig!
Förlåt för att jag var lite grinig idag, du vet hur jag känner och jag börjar tro på vad du säger att du känner. Du är min enda och jag hoppas det förblir så.