Sitter här hemma, är jättesjuk och kan knappt andas. Var hos läkaren idag. Det är fan helt otroligt hur bristande och värdelös vår sjukvård är. EN läkare hade jouren medan de andra tog en fika eller gick på en och en halv timmes lunch och till slut satt det fan tjugo pers och väntade på att få komma in. Och den jourläkaren sög för övrigt.
Hur fan kan man nöja sig med att kolla att det inte är halsfluss? Hur fan kan man få höra; "Men det såg ju bra ut! Om det blir värre får du komma tillbaka." (Översatt "Du har inte halsfluss, får du feber, kom tillbaka en annan gång och vänta i en timme") när man hostar blod, har yrsel, har ont i lungor, hals, bihålor och huvud, knappt kan resa sig upp för man känner sig för svag för att röra sig, har en tyngd över bröstet och när lungorna rosslar när man andas? Och hur fan kan dom inte ens kolla andningen med stetoskop, vadå är det så att du inte har tid att ta reda på vad felet är, eller är det så att du inte orkar?! När det första jag säger är "min lärare tror att jag har mykoplasma" och sen rabblar upp symptom utan respons med bara nickningar och ointresserade blickar som visar att han inte lyssnar, och sedan blir avbruten för att han ska konstatera att mina halsmandlar är stora. Hallå? Vad fan är problemet i den bilden? Det kunde jag för övrigt ha sett själv.

Jag är sjukt förbannad på sjukvården i Sverige och jag har alltid saknat respekt för den eftersom de aldrig lyckas ta reda på vad som är fel med mig. De testar den enklaste utvägen, och är det inte det alternativet, då väntar vi tills det blir värre och jag får åka in på akuten istället. För inte fan orkar dom ta tag i det då. Det är helt otroligt värdelöst och inte mår jag bättre av det.
Jag blev hemskickad från läkaren efter en och en halv timme med ingen ny information bara mer ilska. Bara för att jag inte hade feber, var jag tydligen inte värd att få veta vad som är fel med mig, än mindre få chansen att bli frisk eller få möjligheten att må bättre. Nej låt sjukdomen ta över min kropp tills det antingen blir bättre, eller tar kål på mig. Jaa för det är inte ert problem när Karolinskas vänteköer, och brist på läkare som roar sig bättre i fikarummen, låter mig ligga och kräkas upp mina egna lungor tills någon inser att jag är sjuk på riktigt.

Nej det är ingen annans problem än mitt eget.

Är fortfarande sjuk men gick i alla fall till skolan. Fick dåligt samvete för jag varit borta så mycket =/ Inte okej. Men men, kände mig lite duktigt idag i alla fall men jag blir typ bara värre och värre. Igår var jag bara väldigt hostig och så, idag är jag som yr hela tiden och känner mig helt svag. Det känns som om jag ska falla ihop så fort jag reser mig.
Jaja, imorgon ska jag i alla fall sova ut lite innan Christoffer ska få skjutsa mig till läkaren. Och älsklingen ska få göra fler saker, han är lite min slav imorgon. Hoppas det är okej? Ska kanske fråga, haha. Han kommer väl hit nån gång om ett tag. Man vet aldrig när.

Inte så mycket plugg kvar att göra nu innan lovet, känns skönt att ha det lite avklarat. Har dock lite musikrelaterade skitsaker kvar, och lite samhälle att läsa, men det är skitsamma. Det läggs på hyllan nu ett tag för från och med måndag är det körkortsteori som gäller för hela jäkla slanten. Och på fredag skrivs provet. Mycket att lära mig på bara några dar. Men det ska nog gå bra, har ett MVG-barn med mig. Han kan hjälpa till. Kommer sakna älskling! Men det ska gå bra.


Byee.

Idag är jag sjuk men gick ändå upp när klockan ringde och satte mig och pluggade det jag behövde plugga. Har dock lite kvar, mest musikrelaterade saker men jag orkar inte riktigt gå och sätta mig vid pianot och planka massa noter. Hellre skriver jag på Historia och Arbetsmiljökunskap. Och pluggar lite Samhälle trots att jag missa seminariet. Fast nu är jag ju klar med allt det så nu finns det inte så mycket andra val är musiken.
Aja, man får väl vara lite duktig.


Älskling, jag finns här för dig.

Sicket humör det har varit på senaste. Från allas håll. Eller alla påverkas väl av varandras dåliga humör. Jag går bara omkring och är förbannad hela tiden och gör andra förbannade och på cp humör. Det kanske är bäst att inte prata med någon alls och bara låsa in sig ett tag. För det här sög ju.

En vän sa till mig att "jag vill ju att ni ska vara glada". Och joo, det vill jag med, men allt kan inte vara perfekt hela tiden och man kan inte få allt här i livet. Det finns dalar och det finns höjder och det finns stup och hårda kanter och bottnar. Man står alltid på något plan, eller helt enkelt mittemellan. Men ibland är det svårt att veta exakt var man är.

Förra veckan gick hyffsat bra. Jag försökte lära mig att acceptera att jag har förändrats och att man faktiskt kan slippa tänka så destruktivt och problematiskt. Det var svårt ett tag, men det börjar lösa sig nu. Jag har insett att jag alltid kommer ha mina små problem, och har jag inga skapar jag dom. (Jag vet att det suger men förändringen går för fort, och är för stor på en gång). Någon gång kanske jag kan bli vad folk kallar "lycklig".
("Lycklig", jag trodde aldrig på det, trodde aldrig det fanns. Jag vet inte längre, jag har börjat tvivla på den tanken. Men jag tror aldrig jag kommer släppa den helt. Den får mig att stå upprätt och klara av de flesta jobbiga situationer.)


Det är mycket tankar och jag har svårt att sortera dom, men jag bryr mig inte så mycket. Jag vet att allt inte kan vara ljust och vackert hela tiden, att allting skiftar, precis som vädret, och städerna vi bor i. Kanske kan vi finna en tröst i det man älskar mest, kanske inte. Allting beror på omständigheter, eller helt enkelt en själv. Men huvudsaken i allting är att jag lärde mig något för ett och ett halvt år sen. Och det är att hur djupt du än faller och hur hårt du än slår dig kommer du alltid att resa dig upp igen. Det finns ingen tvekan om saken. Och det kanske tar en månad, ett år, eller tio. Men det kommer att hända.
I tre ord kan jag sammanfatta allt jag lärt mig om livet; Det går vidare.

---

ALLA HJÄRTANS DAG.
På Alla hjärtans dag kom jag hem till Christoffer direkt från skidresan och han bjöd på thé. Och älskling hade tänt ljus och köpt rosor och skrivit ett kort och satt på musik och allt. Och så fick jag armbandet :) Allt var jättefint och jag blev jätteglad. Jätte-jätteglad blev jag. Då kände jag verkligen hur kär jag är i dig.
Tack älskling. Tack.

Igår firades en månad. En dag som var ett rent helvete tills älskling kom. En dag fylld med tankar och oro och ångest och beslut. Men en dag som ändå löste sig till det bästa. Jag hade tänt levande ljus och fixat med både ballonger och musik och en ros och kort och sånt. Jättefint var det, och jag tror det var uppskattat också. En alldeles perfekt kväll till slut. Älskar dig Christoffer!

Idag har jag varit hos Johanna, trevligt faktiskt men jag var så jävla trött. Funderar faktiskt på att gå och lägga mig snart. Har i alla fall betalat anmälningsavgiften på resan nu! :) Underbart faktiskt. Den 22/6 bär det av! Och jag längtar, vi kommer få så mysigt och så kul. Vårt test, för att se om vi klarar av varandra innan backpackingen, hehe. Skitsamma om hotellet är sunkigt och skitsamma om allt är det, det kan alltid vara värre någon annanstans. Weii! NJHD, GS vi är på väg.

I onsdag var jag på fotografering och det var SÅ JÄVLA KUL ASSÅ! Blev sminkad och fotad och det var verkligen så himla roligt! Bilder blev dock jättefula men det var ju bara mitt fel för att jag är så kräsen. Men fick i alla fall med mig tre av dom hem :) och dom var ju fina! Madde fick två bilder som var helt jävla perfektion. Så jävla snygga var dom! Måste ha!


Nej nu är det dags att vila ögonen och huvudet lite. Kanske kolla på någon film eller nått.
Ciao!

Det har varit både mysigt, roligt och lite krisartat i helgen. Men det har lagt sig nu och det har löst sig. Jaa, jag vet att det är jobbigt, men tro mig älskling. Även om det finns tusen andra skulle jag aldrig välja någon framför dig.
Det har varit mycket fram och tillbaka nu på senaste, men nu ska det bli bra, nu är det bra.
I figured, everything before 'i love you' just doesn't count.


Dags att plugga lite Kuhi då. DÖDSTRIST, fy fan. Men jag har faktiskt ändå inget bättre för mig.
Byee.

Kris i allt. Kris i huvudet, kris i tankarna, kris i allt. Det är förjävligt. Jag beter mig så jävla sjukt idag och hoppar åt alla håll och kanter, är irriterad ena sekunden och känner något annat nästa. Det kanske inte bara är mitt fel, men.. Vad ska jag göra?

Jag tänker nu. På många olika saker (och ja JAG VET att jag inte ska skriva sånt men jag ska berätta, jag lovar). Det är jobbigt och det gör ont. Jag undrar om allting verkligen är som det ser ut och låter eller om allting egentligen bara är lögn. Eller lögn låter så stort och fult men.. överdrivt? Eller.. liksom.. Inte på riktigt på något sätt. Jag vet inte. Jag vill så gärna.


Duu, jag älskar dig och vad som än händer så tänker jag inte gå. Du har räddat mig och jag behöver dig så mycket så det gör ont ibland. Jag är så rädd för att förlora dig och igår kände jag verkligen hur mitt hjärta höll på att brista. Jag skulle bli förstörd om du lämnade mig. Jo, jag vet att jag skulle resa på mig igen, men poängen är att jag inte vill förlora dig. Jag vill vara med dig. Oroa dig inte, lita på mig. Jag är din.

Skönaste erbjudandet om att vara porrclown på någon jävla klubb. Haha, aldrig i livet säger jag.


En dag som den här var det. Jaa, den har faktiskt varit riktigt bra och jag är jättenöjd med schemat i skolan för det känns som om det är lätt att klara av. (förutom gitarrlektionen klockan 9.00 på torsdagar, 45 minuter innan vi börjar.. kul) Jaja, jag har i alla fall bestämt mig för att sluta vara så lat och göra värsta upprycket för jag har glömt känslan av hur bra man känner sig när man är duktigt. När man sover i rimlig tid, gör sina läxor och går på varenda lektion så länge man inte har feber. Faktiskt en underbar känslan att verkligen vara stolt över sig själv. Dock dras den ner lite av att inte få någon credit för det, från till exempel föräldrarna. Men vad ska man göra? Jag kanske får pressa mina vänner på sånt istället. Vad som helst för att göra ett uppryck..
Nu har jag haft lite tid att vara för mig själv. Och det är inte jättekul men det behövs ibland. Har varit med Älsklingen varenda dag i typ tre veckor (undantag när han var sjuk i tre dagar) och det har såklart varit underbart. Men jag har ju totalt struntat i allting annat och jag kände att det verkligen var skönt att få ta tag i det. Läxor och sånt.
Känns som att allting går så himla bra ju nu! Är verkligen på bra humör och det bara flyter på liksom. Man behöver inte tänka så mycket utan kan koncentrera sig på det som faktiskt är viktigt. Ojojoj vad härligt!


Utekväll imorgon med älskling, Madde, Jonas, Johanna, Harald, Sussie m.fl. Jag längtar! :)


Kärlek åt folket.
Kärlek åt dig.