Vuxen nu?
Här sitter jag. På jobbet som "ekonomiassistent". Mycket intressant. Man känner sig så jävla vuxen när man sitter här hela dagarna och scannar, arkiverar och verifierar fakturor. 8-17. Herregud. Jaja, det har väl blivit dags för det nu antar jag. Och det har blivit av någonting av de flesta andra också. Det är roligt att se på klassen hur de flesta inte håller på med någonting som har med musik att göra, och att alla jobbar utan någon utbildning. Ja titta på mig, jag är ekonomiassistent. Sen har vi en säljare. Och en snickare. Och en juvelerare (mja, okej, ett butiksbiträde i smyckes-affär). Jag menar, det är ganska kul att se.
Och jag har inte kontakt med så många och jag saknar dem inte heller, men det finns vissa som faktiskt betyder för mycket för att bara släppa sådär.
Jag hade en dröm i natt. En underbar dröm. Och om jag kunde berätta om den skulle jag men jag vågar inte riktigt. Då blir människor misstänksamma och arga. Till och med svartsjuka skulle jag tro. Tyvärr. Men jag vaknade med ett leende på läpparna och den drömmen kommer hålla mig vid liv hela dagen, trots att den tar fram tankar och analyser. Men ingen tvivlan, och det känns skönt. Otroligt skönt.
1.
Drömmar, taknar, analys.
Tar dagen med stormkliv och misstänksamhet.
Jag trodde aldrig....
2.
I natt kom en dröm.
Jag började tänka, och framförallt analysera känslan.
Så annorlunda jämfört med förut.
/Nattie
Kärlek på riktigt.
Jag älskar dig.
Christoffer Kangas <3 Naddie
Whole lot of leaving lately..
Jag önskar att någon kunde höra av sig. Men min mobil har varit tyst i flera veckor, om man bortser från Christoffer som faktiskt hört av sig varje dag. Men ska han vara den enda? Jag är ju så förfärligt jävla lämnad och ensam och jag är oerhört tacksam att jag har honom kvar. Men han är allt, den enda. Den enda jag litar på för alla andra... De verkar ju inte bry sig ett dyft.. (Sen hör dom av sig när dom läst det här och säger att dom visst bryr sig), men hur fan ska jag kunna tro på det, när jag inte verkar vara värd nog ett enda jävla sms i alla fall??
Jag vill inte vara här längre, nej jag vill komma härifrån. Och ingenting är viktigare för mig just nu, ingenting känns viktigare. Kanske till och med ska bege mig till ett annat land.. Enda problemet med det är att jag lämnar bakom mig den enda som bryr sig och den enda jag själv faktiskt älskar. Och frågan är hur mycket man är villig att offra. Innan jag vet det är jag fast här, och det plågar mig, det gör mig ledsen. För ingen annan vill slippa det här mer än jag, ingen annan än jag...
It's okey.
Jag önskar att någon kunde säga det till mig. Önskar någon kunde säga något. Något alls. Men vad ska jag göra och vart ska jag vända mig när alla vänt mig ryggen och de man trodde förstod inte förstår alls. Jag trodde jag kunde få er att förstå, men ni fattade ingenting. Ni fattade ingenting.
Say that you'll save me. Jag har aldrig känt mig så övergiven, så ensam och så vilsen. Nu har jag ingen, nu måste jag, än en gång, lära mig att stå på mina egna ben. Jag glömmer varje gång. Jag glömmer varje gång hur man gör, och jag glömmer hur det alltid blir när man börjar släppa efter och försöka lita på folk. Det slutar alltid likadant.
Och jag lär mig aldrig.
Vad hände egentligen?