Nyår imorgon och jag mår så jävla illa så jag förmår mig inte att skriva den där jävla årskrönikan. Jag har mått illa hela dagen och fy fan vilken huvudvärk man vaknade med vid typ åtta-tiden. Usch, jag ville bara gråta. Tack Christoffer för att du tog hand om en riktigt full Nathalie.
Idag har jag åkt pendeltåg hela dagen, käkat frukost på Burger King och ska snart käka middag. Jag vill liksom äta hela tiden, men mår för illa för att orka. Jag ligger hellre i min säng och dricker vatten och knaprar huvudvärkstabletter. Såhär jävla bakfull har jag aldrig varit. Men det är nog faan värt det för jag hade så JÄVLA KUL IGÅR!!!!
OUFF! Tack Johanna, Nicke, Martin, Markus, och alla andra, fy fan va kul det var! Jag visste att jag skulle slutat dricka efter ett par drinkar men jag orkade inte. Höjden av lathet liksom.

Så har man varit och handlat inför imorgon också. Jävligt fina bordsdekorationer och jävligt nice mat. Kyckling med klyftpotatis, bea-sås och ört-sås, SKÖÖÖÖÖN sallad och jordens godaste efterrätt, en glace au four ala Nathalie. Fett chill.

Idag har jag insett något, men jag mår för illa för att komma ihåg det. Haha, jodå, jag kommer ihåg. Jag minns, och Gud så bra det känns. Men ändå så jävla läskigt. Jaa jag är rädd, jag är livrädd. Men bara för att det här är något som aldrig hänt mig förut, och jag är inte van vid känslan av att inte alls ha några skitproblem att grubbla över. I love my life liksom. Gosh, och jag älskar er, vad gjorde jag utan er? Älskade, älskade vänner. Älskade, älskade du.

Aja, dags att fixa mat för nu är jag jäääävligt hungrig.
Over and out.

Ett stygn av saknad och ändå var det bara några timmar sen du gick. Jag begraver ansiktet i kudden och andas in det sista av dig, din doft sitter kvar än i mina lakan.

När jag skrev "gå inte" handlade den inte om någonting alls. Nu har den plötsligt fått betydelse. Det är så det är, och vore jag modigare skulle jag publicera den. Nej, dags att vänta. Nyårslöftet ska hållas tre dagar till ;)


Byee..

Det är svårt att beskriva en känsla. Som när doktorn frågar hur det gör ont, jävligt svårt att svara på.
Jag tog mod till mig, för orden bara bubblade upp. Och jag menade dom verkligen. Och det var så skönt att säga det. Jag gör så mycket nuförtiden som jag blir så glad över, jag har gått så jävla mycket framåt och jag är så jävla stolt över mig själv. Jag trotsar rösterna, och lyssnar till mitt hjärta. Och ibland mitt förnuft. Men jag har lärt mig att det är bra, för då blir det ofta rätt.
Och nu är det rätt. Nej, jag har inte gått så långt än att jag fallit över kanten. Men jag är så jävla lycklig, och jag kom fram till att det är så jäkla viktigt. Det är läskigt, faktiskt skrämmande att inte ha någonting att må dåligt över, att inte ha något att gräma sig över. Jag är inte van vid sånt, men jag vänjer mig väl. Det är väl så det ska vara. :)

Känslan är så jävla fantastisk. Den går inte att beskriva, men den är fantastisk.Jag visste inte att det kunde vara såhär. Jag trodde allting var tvunget att vara komplicerat för att fungera. Att allting behövde ha hinder, för jag är så van vid att behöva kämpa för allting. Vi blir uppfostrade till att kämpa för det vi vill ha. Kan det verkligen vara så lätt? Kanske, kanske. Om det är rätt.
Du gör mig tokig, det vet du, men du förstår inte hur mycket jag uppskattar dig och det du gör för mig. Fy fan vad du är underbar.


Jag har gjort många misstag i mitt liv. Men ingenting jag ångrar, man ska aldrig ångra någonting. För utan sina misstag skulle man aldrig blivit den man är idag.
Man måste testa sig fram.
Man får många nej innan man får ett ja.
Och man måste kyssa många grodor innan man hittar sin prins.
Wow, fan så sant.

Jag vet inte varför. Så fråga inte varför det plötsligt blir så starka vindar. Fråga inte varför det blir storm och spöregn. Och fråga inte varför jag snubblar mig igenom det. För jag vet inte själv. Jag vet inte själv varför det plötsligt blir starka vindar, storm och spöregn. Jag vet inte varför vinden byter riktning så otroligt fort. Jag känner igen mig från förr, men det har aldrig varit så förut. Det är skrämmande och jaa, jag blir rädd, jag är livrädd. Men bara för att jag ska fastna i det, fastna i starka vindar, storm och plötsligt spöregn för alltid. Jag vill inte det, och jag vågar inte, så jag sitter här, och försöker tämja stormen själv. För det är nog det enda jag kan göra.


Idag ska jag sova. Och imorgon ska jag sova. Och jag ska sova så mycket så jag mår illa för det är bara när jag sover som jag inte märker den där stormen, och det är så jävla skönt att få pausa ibland. Jag hör inte vindarna, och jag hör inte stormen, jag känner inte regnet. Om jag väl lyckats somna är jag lugn, och hjärtat slår som det ska och inte sådär hetsigt som det alltid gör annars.
Saker är utom räckhåll, verkligen allting, herregud det är svårt att leva när man inte når någonting, eller inte förmår sig att göra någonting för att man inte orkar.

För när det blir starka vindar, storm och plötsligt spöregn tappar man orken och lusten till att göra något annat än sova bort känslorna.

Keep everything worth remembering.

Ikväll var det fest i Huddinge, med Ariel, Sofie och Jonna. Riktigt trevligt faktiskt. Inte lika kul att åka hem dock, vredesutbrott, GAAAH! HATAR SL!!! Hon ska få sparken den jävla fittan, hon går inte ur det här hel igen.

Hade du sagt att jag skulle stannat skulle jag gjort det.



Men jag, Jonna och Sofie kom äntligen på en buss hem och nu sitter jag här. Hemma, i värmen, i min säng. Och det är julafton. Dags att sova kanske. Och jag insåg en sak på bussen, att det är mer än så, det är mer än förut, det är mer än vad det ser ut. Du har gått raka vägen in i mig..

All these things about me.
And all we thought came from the heart.
Does this feeling have a name?
Nope.

Ingen har någonsin sagt till mig att jag är vacker förut. Och ingen har någonsin sagt till mig det som du säger, och på sättet du säger det. Ingen har någonsin rört vid mig såsom du rör vid mig. Ingen har sett på mig såsom du ser på mig.
Du ska veta att det där är något som jag bara har berättat för dig (och någon enstaka vän), och det kändes lite fel att komma med det redan nu, men jag kände att jag var skyldig dig en förklaring. Jag uppskattar det så otroligt mycket att du tog det så bra och inte stötte bort mig för det. Tack.
Du är verkligen inte som någon annan, och det är helt underbart.

Jag tycker om dig, det ska du veta. Jag är bara för feg för att säga det.
(Och du har jordens vackraste ögon, sluta aldrig se på mig.)

Kan ju börja med att säga att; YES, jag ska sjunga Crazy av Britney på slutkonserten! HAHAH! Så sjukt jävla skönt. :P
Annars så leker livet, kvällarna består numera av att halka runt med Sofie och Mille, askul haha, även massa fjantiga låtar som vi kan sitta och sjunga till. Eftermiddagarna består av att chilla lite i, oftast bra, sällskap. Och jaa, dagarna består ju av skola, men imorgon är det slut med det.

Jag har ingen kontroll över mina fötter längre. Jag bara snubblar mer och mer. Faller nog snart, ojoj, inte bra. Eller? Haha, VARFÖR ska man alltid analysera? Varför inte bara leva? Joo, bara leva. Det ska jag göra.
Imorgon ska jag sjunga och gå på julfest med jobbet och gå ut med Johanna och massa annat folk. Ska bli trevligt, som alltid.


Have yourself av merry little Christmas.

Idag har det snöat i mitt älskade Stockholm. Och jag blev så lycklig och varm inombords för att det snöade, vita flingor som föll mot marken och blåste åt alla håll. Trots att det bara är nollgradigt. Imorgon kommer väl snön att försvinna, men den är underbar så länge den är här. Som jag har längtat!

Rösterna i huvudet har inte tystnat än, och dom pratar högre och högre för varje dag. Dom skriker. Tänk att jag efter alla dessa år inte har blivit av med dom. Att alla sår försvann men rösterna stannade kvar. Rösterna och skratten. Dom hånar mig inte längre, dom vill mig väl nuförtiden. Jag har vant mig vid att ha dom där.

Och jag dricker thé nu, varje dag dricker jag thé som luktar jul och jag längtar. Inte efter julen, men efter vintern. Efter kyla och snö och värmen inombords. Vinter med värme inombords är den bästa vinterna någonsin. Och jag har det där inne, jag brinner inombords för jag är så lycklig. Hela tiden är jag så lycklig, och jag vet inte var lyckan kom ifrån, men jag vill inte att den försvinner.


Ibland tänker jag på vilken otrolig tur jag har haft som har träffat er. Vilken otrolig tur jag har haft att få känna er och få ha er i mitt liv så nära. Förlåt för att jag inte släpper in er, men jag tycker ni står bra där ni står. Tillräckligt nära, men inte för nära. Jag har lärt mig nu att inte bryta ihop, för att jag vet att jag har er. Jag behöver inte ens ha era ord längre, era ord om att allt ska bli bra igen. För jag vet att jag skulle få dom om jag frågade, ni skulle ge era ord till mig. Och bara det ger mig en otroligt styrka.

Jag tror aldrig jag känt mig såhär fri och lycklig. Let this be. (L)

Jag har försökt trycka tillbaka den där rösten i huvudet och försökt att inte lyssna på den. Och den har faktiskt tystnat ett tag men nu börjar den höras igen. Mycket svagt från längst bak i mitt huvud sitter den där och gnager på min lycka. Den låter mig inte vara lycklig, och jag vet att den vill mitt bästa för den vill bara skydda mig. Men den gör mig feg och jag vågar mindre, och det kanske är det som är grejen liksom, att jag måste våga mer för att komma någonstans.
För jag vill verkligen komma någonstans just nu.
Det funkade ett tag, tills nu i helgen. Och då liksom sa den åt mig att "hörru, nu har du fått haft ditt roliga, ta det lugnt för annars jävlar. Annars jävlar kommer du bli ledsen. Annars jävlar hörru." Och den drar mig liksom upp från den där kanten jag står på, den där klippkanten som jag så gärna bara vill falla över och få känna känslan av kärlek. Just den där känslan som rösterna i huvudet inte låter mig känna längre, för att dom är rädda om mig.
Jag vet inte var allting kom ifrån. Varför jag ens började höra rösterna i huvudet och bli feg och inte våga någonting. Kanske lärde jag mig en läxa för länge sen. Men den läxan kanske var fel? Det här är ett sånt där "felinlärt beteende", och det borde gå att suddas ut och läras om på nytt. Jag vill så gärna, men man kan inte ändra på den man är. Och man ska inte ändra på den man är för plötsligt kommer den dagen då man har nytta av alla sina olika konstiga beteende och handlingar.
Jag bara önskar den dagen kunde komma någon gång.


Ibland svävar man på moln, och ibland skjuter någon ner en därifrån.
Jag vill inte att ni träffar mig den här gången.
För den här gången kan vara rätt.

Ingen gör mig så lycklig som du.



Ikväll har jag chillat lite med Sofie, kollade lite på Anastasia, och fick VÄRSTA inspriationen! Haha! Vi ska starta en teatergrupp! Vi ska snacka med Ung i Haninge, och fixa en, så jävla chill.
Och då blir det Grease, Anastasia, Dirty Dancing, Alladin etc.
Chill, chill, chill.
Nää nu måste jag lägga av med det där. Haha, madde står ut, men johanna skjuter mig :P

Dags att sova?
Call me.
Puss

Heart, don't fail me now, courage don't desert me.
Don't turn back now that we're here.
People always say, life is full of choices,
No one ever mentions fear.
Or how a road can seem so long,
How the world can seem so vast.
Courage see me through, heart I'm trusting you.
On this journey, to the past.

Somewhere down this road, I know someone's waiting.
Years of dreams just can't be wrong.
Arms will open wide, I'll be safe and wanted
Finally home where I belong.
Well starting here my life begins,
starting now I'm learning fast.

One step at a time, onw hope then another.
Who knows where this road may go?
Back to who I was, on to find my future,
Things my heart till needs to know.

Let this be a sign, Let this road be mine.



Det kanske var det här jag behövde, göra mig av med allt skräp i mitt liv. Och nej jag kallar inte er skräp, jag kallar alla jävla samvetskval och illamående över våra relationer för skräp. Och jag kanske behövde bli av med det för att kunna fokusera på annat. Jag trodde jag skulle må så dåligt när den här dagen kom, men jag mår bra. Riktigt bra. Jag som aldrig har trott att lycka existerar, att det bara är en illusion, jag blev plötsligt lycklig. Och det finns ingenting som kan förstöra den här lyckan, ingenting alls. Jag tänker inte låta någon förstöra den. För den är min nu.
Och tack vare alla varma ord och allt thédrickande och tågåkande i bra sällskap i kalla vinternätter utan snö så kommer jag klara mig igenom detta också. Det finns inget tvivel om saken.


Jag har varit så glad idag, hela dagen. Jag har varit så lycklig. Jag har varit duktig och gjort klart läxorna så jag kan vila lite ikväll och inte stressa upp mig. Jag är så duktig!
Hahah jag måste ju ge mig själv credit liksom. :)

You think you know something. but you’ve been wrong before.
Don’t get your hopes up, don’t expect too much out of life.


Chill kväll, jäävligt chill. Haha!

Du kan försöka förklara dig, men jag orkar inte nu. Och faktumet att jag inte orkar nu får mig att fundera på om jag någonsin kommer göra det.
Jag kan inte tvinga dig till något du inte vill. Men det där var höjden av dumhet. Höjden av idioti. Jag fattar om du har det jobbigt men du behöver inte skita i mig för det. För det var DU som sa att jag var en av dina bästa vänner. Det var DU som sa allt det. Då fattar jag inte hur du resonerar när jag kommer till Göteborg, en gång på miljonen och du hör inte ens av dig. Och jag fattar inte hur du har tid att träffa andra människor men inte mig.
Jag fattar att du mår dåligt, tro mig jag fattar och jag ser mer än du tror jag gör. Mer än du någonsin kan föreställa dig att jag kan göra. Något jag reagerade starkt på att du tjatat om hur hjälplös du känt dig när du väl funnits där för mig, och sen när du väl får chansen att inte vara det, då tar du den inte. Förlåt mig men jag förstår inte någonting.

Jag har aldrig menat att sätta krav på dig för jag vet att det är jobbigt och jag fattar. Det enda jag ville och det enda jag begärde var att du skulle finnas där. Du hade inte behövt säga något, eller göra något, bara visa att du stod där. Eller är det för jobbigt? Kan inte hjälpa om du missuppfattat, men tydligen har folk lätt för att missuppfatta mig så det kanske är jag som måste skärpa mig, eller?
Jag struntar faktiskt i hur du ser på saken för det var den värsta timingen av alla att komma nu. Du verkar tro så himla mycket om mig och det sårar mig. Jag har aldrig tvivlat så mycket på en människa som jag börjat tvivla på dig och hade jag ens anat det här så hade jag tagit mitt eget avstånd för att inte såra mig själv, precis som jag gjorde med alex. Det kanske låter självupptaget, men jag ser hellre att jag inte blir sårad liksom.
Jag kommer nog aldrig se på dig på samma sätt som jag gjort tidigare. Och det var DU som sa att jag var en av DINA bästa vänner som kom fan inte med något annat dåligt argument.


Men nu är vi överens. Eller överens och överens det vet jag inte. Men nu slipper du mig. Nu slipper du krav och dåligt samvete. Nu slipper du 50 mil. Nu slipper du mig. Det funkar inte längre, ärligt talat, inte just nu. Jag mår piss över allting i mitt liv och du gör verkligen inte saken något bättre.
Och som jag sa till dig, det gör så ont att jag vill slita ut mitt eget hjärta att säga det; men jag tror det här är över nu.
"men då säger vi så. om du mår dåligt och jag får dåligt samvete så skiter vi i det"
Det var det värsta du kunde säga arvid. Tack för att jag betytt så mycket för dig. Tack för att jag ägnat min tid till att tycka om dig, tack för att jag varit beredd på att offra mina drömmar. Tack för allt jag gett upp för dig och tack för all tid som jag lagt ner till att bry mig om, och älska dig, och tänka på dig, och pratat om och med dig. Tack för att jag gjort allt det och tack för att du betydde så jääävla mycket för mig medan du verkligen inte verkar bry dig över huvud taget.

Jag slutar inte bry mig om dig, men jag orkar inte bry mig om ditt beteende längre. Jag går miste om mycket, men du går miste om mer.

Värre än såhär kunde det inte bli.



For what it's worth;
Du har räddat mig, du har fått mig att må bra. Och utan dig skulle jag inte levt idag. Du är värd allt som en människa kan ge (vid dom stunder du inte beter dig som en ren idiot) och jag hoppas du inser det och hittar det någon gång i livet. Det känns hemskt att säga såhär; men jag önskar dig all lycka och framgång i livet och hoppas allt löser sig till det bästa.
Och nu är det över.
Hejdå Arvid.





Tack Sofie, Madde och alla andra. Ni är så underbara så det går inte att beskriva min kärlek. Jag behöver er som mest just nu och ni ställer verkligen upp. Förlåt om det blir mycket, men jag uppskattar att ni står ut. Tack, tack till tusen.

Jag klarar inte av mer lögner. Jag kommer bryta ett löfte i helgen, men det är för att du ljuger för mig.

Jag har pratat med folk idag, mycket folk. Jag ska få jobba med musikteori på distans, och jag ska få regelbundna tider. Jag ska få ett intyg på att jag är sjukskriven ett tag för att kunna reda ut allting och ha tid med att ta hand om mig, och att orka. Jag har även insett att jag inte förlorat så mycket som jag trodde. Jag bryr mig inte längre om allt skit, för jag orkar inte slösa energi på det för jag behöver min energi till annat.
Jag måste plugga igen allt jag missat nu, och plugga allt det som kommer till. Jag tror jag klarar av saker, och en tyngd lättat, men jag får bara mer och mer uppgifter. Jag går under och det finns ingen som kan hjälpa mig för det måste göras och kan inte skjutas upp för då förlorar jag så himla mycket på det, och jag behöver det här för min framtid. Jag får inte sjabbla bort det här.

Jag älskar era, kära underbara stöttarpelare. Ni håller mig stadigt från alla håll och kanter och låter mig inte ramla och jag kan inte ramla heller. Ni är mina vänner, verkligen vänner.
Johanna, Madde, Johan, Tomas, Sussie; Ni förstår vad kärlek är.
Nadja - tack för att du är helt jävla underbar.
Celina - Du ligger mig varmt och hjärtat och jag älskar dig.
Ia, Harald, Chrille och alla andra; tack för det otroliga stödet och den otrolig värmen och vänskapen ni ger mig.



Göteborg imorgon. Kul? Hmm....
Det här kan bli intressant.

N; "Asså jag lovar om jag ser henne då jävlar..... GAAH"
M; "aah, då drar jag bort dig därifrån.
Tack madde, jag behöver dig.




"Om du vill ha mig hos dig är det klart jag ställer upp"
Du är helt jävla underbar, du gör mig lugn och trygg och glad.
Tack för att du finns, och för att vi möttes igen.
Du är verkligen en riktigt bra vän. (L)

Jag har just förlorat allt hopp och allt förtroende som jag någonsin lyckades bygga upp. Jag känner att jag tappar greppet. Jag förlorar dig och allting jag någonsin velat. Jag bara ber om att någon ska rädda mig nu, för du finns inte här att göra det längre. Och jag sjunker utan dig för ingen annan är tillräckligt stark för att dra upp mig. Jag skojar inte när jag säger att jag vill ge upp.

Jag gråter och gråter och det verkar inte finnas något slut på det. Det är för mycket på en gång, som det alltid är, för allt slår mig alltid på en gång. Jag är förbannad. Förbannad och förbannat ledsen. Och helt plötsligt finns det ingen att prata med. Ingen som håller mitt huvud ovanför ytan, ingen som tar mig ifrån allt. Och jag vet, det kanske är fel att springa ifrån allt. Men seriöst, jag orkar inte ta tag i det här just nu. Inte nu.

Det kanske är dags att plocka ner bollen nu? Kanske dags att hugga av stapeln på piedestalen, och låta dig falla ner därifrån. Jag orkar inte klamra mig fast längre vid någonting som jag nu insett, inte kommer gå vidare härifrån. Vi har fastnat här, vi kommer ingenstans.

Jag är så jävla arg just nu, jag vill bara skrika åt er. Skrika åt er att hålla käften och låta mig va. Låt mig va för en gångs skull! Kan jag få tänka lite utan att ni skriker i mitt huvud hur feg jag är, hur mycket ni vill reda ut saker, GAH JAG BLIR GALEN PÅ ERT JÄVLA SKITSNACK!! Håll käften nån gång. 



Jag behöver dig. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Jag behöver dig. Och så finns du inte kvar… Du finns inte där att hålla om mig och säga att allt ska bli bra. Du finns inte där att lugna ner mig och få mig att andas när jag kippar efter andas för att tårarna kväver mig. 


Jag är helt förlorad.

Ibland förstår jag inte hur du någonsin kunde älska mig så mycket som du gjorde. Även om jag är enormt tacksam för den tiden och ler åt minnena, så skäms jag. Skäms för hur jag betedde mig, skäms för hur jag krossade dig. Jag vet att du inte tänker på det längre, men det kommer alltid sitta kvar i mig. Precis som alla andra saker jag ångrar. Och jag vet att jag inte ska ångra sånt, för jag kan inte göra något som helst åt det, men jag skäms för mig själv. Jag ångrar alla de val jag gjort som fått mig in på dessa vägar i livet.
Nervösa sammanbrott, hispiga anfall och total meltdown i hjärnan. Och jag står helt handfallen och fattar inte ens vad som hände för fem minuter sen, för allting svartnade. Everything turned black and i was amazingly afraid. Jag ligger här och vilar på knivsudden och kan inte bestämma mig för åt vilket håll jag ska falla. Jag är totalt vilsen, för jag har tappat allt hopp för mina drömmar och allting annat. Det kanske inte är det här jag ska göra? Fan jag vet inte, och ingen annan vet åt mig heller. Jag kanske borde prata med någon..? Någon som kan sånt här...

Fattar du att jag skäms för att jag älskar dig? Fattar du att jag sitter här och gråter för att jag verkligen inte vill åka? Fattar du att jag mår så jävla dåligt just nu. Fan. Faan! Jag behöver dig. Det låter klyschigt, men jag behöver dig så mycket. Så håll om mig och säg att allt blir bra igen...


Vilsen?.. Helt förlorad...

Här sitter jag och jag pluggar mig själv till döds.
IGEN! Jag lackar för jag orkar verkligen inte, det är för mycket. :(

Det är svårt att inte älska en person som du! Du är ju alldeles för underbar.



Gosh vad jag saknar dig ibland. Jag vet, jag har egentligen kanske inte rätt att säga så, men vadå, ska jag ljuga? Jag vet inte riktigt, men det är något speciellt med dig, även om det aldrig var på DET sättet. Men du gjorde att jag för första gången på två år sov gott tillsammans med någon. Jag sov lugnt, och jag somnade trygg. Bara en annan människa har lyckats med det och jag trodde aldrig att det skulle gå igen. Jag vet inte, det är något speciellt med dig och jag saknar dig ibland. Särskilt nätter som dessa...


FÖRLÅT! Jag har inget annat att säga till dig.. Känner mig som ett as, förlåt...
Jag har plockat ner två av fyra bollar nu, och jonglerar med de två som är kvar. Jag vill inte plocka ner någon av dom, och det betyder att jag är fast i den här röran. En av dom vet jag att jag aldrig kommer vilja ta ner, men älskling, du sitter högst upp på min piedestal och jag älskar dig för mycket. Visst kan jag fördriva tiden och hitta någon annan att spendera den med. Men jag vill inte sluta med någon annan än dig.
Tjaa, den andra bollen är tydligen bra för mig, men jag vete fan, jag verkar typ sinnessjuk inför dig så ;) haha.
Whatever, är fast i den röran som jag aldrig kommer ta mig ut. Och Njut! sa någon till mig, för det finns perioder i mitt liv där jag inte har haft någon alls, och nu kommer alla på en gång. Mjaa, jag vet inte, det är bara en jävla röra allting.


Göteborg på fredag, massa skoj! :)

För mig är du ovärdelig.
Och jag skulle inte byta dig
ens för varenda stjärna på himlavalvet.


Det finaste någon kan få ♥